Dit inga vindar når

Bokens titel: Dit inga vindar når
Författare: Linnea Dunér
Förlag och år: Humle förlag 2019
Finns hos: Humle förlag Bokus Omnible Adlibris ISBN
Betyg: 5

Handling:

För att kunna leva tryggt måste Inez och Ulv ta sig över riksgränsen. Gertrud, Elsa och Werner följer dem på vandringen nedåt landet. Men vägen är full av hinder och snart kommer vintern. Samtidigt känns det allt svårare för Inez att behöva lämna allt välbekant bakom sig. Hur mycket kan hon egentligen offra för kärleken? Och kommer hon någonsin att få se sina systrar igen? När deras vägar skilts åt ställs systrarna inför nya val. Överilade beslut leder till nya prövningar. Men när vindarna blåser som hårdast kan de alltid återvända hem. Eller?

Mina tankar:

Dit inga vindar når är den sista delen av bokserien Vargatider. Och precis som jag skrev om första och andra delen är även den sista välskriven. I den här boken får vi följa alla systrarna Dalin när de färdas genom Sverige.

Jag ryser av obehag när de tvingas bo hos ett par som lever i skogen. Jag tänker inte avslöja hur det går, om de lyckas ta sig därifrån. Men Gertrud har lite problem att smälta in och det är så bra gestaltat. Jag förvånas över hennes öde i berättelsen och gläds med henne över den gåva hon får. Den tredje delen är även den vackert berättad med många fina detaljer och ett språk som gör upplevelsen av 1800-tal väldigt trovärdig. Det märks att författaren har lagt ner mycket tid på research utan att det för den sakens skull radas upp med långa stycken av redogörelser, som jag brukar reta mig på hos andra författare. Nej Linnea kan konsten att använda sig av detaljer för att ge en äkta känsla och de smälter bra in i berättelsen. Det är ett hantverk i sig.

Den sista boken är en värdig avslutning på bokserien om Vargatider och den får högsta betyg av mig. Det här är tre läsvärda romaner för dig som gillar historiska romaner. Jag kan varmt rekommendera Dit inga vindar når. Tusen tack Linnea Dunér för att jag har fått läsa och recensera sista delen av Vargatider!

Högt flyger fåglarna

Bokens titel: Högt flyger fåglarna
Författare: Linnea Dunér

Förlag och år: Humle förlag 2017

Finns hos: Humle förlag Bokus Omnible Adlibris ISBN

Betyg: 5

Handling:

Ett år har passerat utan något livstecken från Ulv, men Inez kan inte släppa tanken på att få se honom igen. Elsa tvivlar på att han ens är vid liv och vill hjälpa sin syster att gå vidare. Hon inser att vad som än har hänt måste Inez få veta det. Men hur?

Sedan förra sommarens händelser är det många i staden som ser ner på Inez och Elsa. Gertrud, som är mån om sitt anseende, tonar ner umgänget med systrarna. Men när hon får en chans att bistå dem tvekar hon inte att ta den, trots att hon därmed sätter hela sin tillvaro på spel. Även Inez och Elsa balanserar på slak lina när de utan mer än en vag ledtråd ger sig av från hemorten för att söka den förrymda fången.

Mina tankar:

Högt flyger fåglarna är andra delen av bokserien Vargatider. Den är precis lika välskriven som första delen. I den här boken får vi följa främst Gertrud och Elsa. Vi får även följa Ulv och Inez, men Gertrud och Elsa är mera huvudpersonerna.

Det är en vacker berättelse med ett trovärdigt språk, det känns verkligen som 1800-talet både vad gäller dialog och sättet att berätta. Det och de fina miljöbeskrivningarna gör del två till en angenäm läsupplevelse. När Inez och Elsa vistas på en gård fängslas jag av hur de måste låtsas vara några andra för att inte bli avslöjade. Hur det slutar tänker jag inte berätta. Det är en vacker berättelse om kärleken mellan de tre systrarna. En av scenerna berörde mig mer eftersom den så fint gestaltar kärleken som ändå finns där mellan systrarna - oavsett titlar och ekonomi.

Det här är boken för dig som gillar historiska romaner. Om du gillar Elisabet Nemert så kommer du absolut tycka om den här. Jag kan varmt rekommendera Högt flyger fåglarna. 

Tusen tack Linnea Dunér för att jag har fått läsa och recensera andra delen av Vargatider! 

Morfar

Jag fick en så fin recension från Johanna på I gryningens ljus (Instagram) att jag bara måste dela med mig. 

Musen Simon gör det vi alla någon gång har gjort, inte lyssnat på våra föräldrar. Det blir starten på ett äventyr som tar honom till Norge.  
Där lär han känna känna muspojken Viktor, hans familj och mängder av andra olika djur. 
Med vackra illustrationer som gav mig en känsla av vintage får vi följa med på olika äventyr. Jag fnissade gott samtidigt som jag ibland undrade hur muspojkarnas framfart skulle sluta. 
 
När jag läser sista sidan så tänker jag på tre saker, Viktors morfar måste få en egen bok😉, att jag vill följa med honom och koka läkande brygder till dom som behöver, mest så tänker jag på muspojkarnas fina vänskap. 
En fin saga som jag varmt kan rekommendera. 
Den gjorde mig glad! 

 💗

 

För er som inte har läst Simons äventyr kan jag berätta att Viktors morfar är doktor. Han hjälper djuren med örter när de blir sjuka. Han har mängder med torkade örter hemma hos sig. Örterna plockar han bland annat på ängen.

Simon blir nyfiken och får följa med morfar när han plockar örter. Som i bilden ovan, där han också ger massage till fågelungarna så att de inte ska bli tagna av katten. Morfar hjälper alla möjliga djur, som älgkalven Uno när han ätit något olämpligt. Simon får även denna gång följa med morfar när han besöker Uno och sedan ställer sig att koka te i den stora kitteln som används vid rödingracet.

Morfar har sett och upplevt det mesta, men när Simon dyker upp från Sverige (i början av boken) får han en rejäl utmaning. Hur ska han meddela Simons föräldrar att allt är bra och att Simon är i Norge? Och hur ska Simon komma hem igen? Det får ni läsa om i Simons äventyr.

God Jul & Gott Nytt År!

 

Idag vänder det! Vintersolståndet är idag. Nu går vi mot ljusare tider, det kan behövas när det inte finns någon snö som lyser upp markerna. Och på torsdag är det julafton. Jag är så lycklig över det fina mottagandet som Simons äventyr har fått. Bästa julklappen! Fler recensioner lär komma - jag vet att flera läser e-boken under julledigheten - men för nu är jag supernöjd över allt fint som har sagts. Här nedan följer några recensenters ord. (Samtliga finns på Instagram)

Marias trevliga böcker

Det här är en jättehärlig, fantasirik berättelse som både förvånar och glädjer. Läsaren får följa med på diverse roliga äventyr som att rädda måsägg från illrar, hjälpa sjuka älgkalvar och heja på rödingarna i rödingracet.  Men jag vill verkligen rekommendera den här boken, den är helt underbar!

Annebannes bokhylla

Wow vilken härlig barnbok! Det är en välskriven och spännande bok som jag blev glad över att läsa. Den får fullpott av mig och även illustrationerna är fantastiska. Kan varmt rekommendera er denna bok.

Ord blir till liv

Vi fick chansen att få läsa denna fina söta bok jag och min son Oscar som är 8 år. Perfekt bok för högläsning och han läste vissa delar själv för läs träning. Han tyckte den var spännande och rolig , vi satt och skratta ihop . Hans favorit var måsens dialekt 😂 Han tyckte bara att vissa ord var lite svåra att förstå sig på men hel heten gjorde det inget.  

Books of Magnus

Denna är en bok för barn och handlar om muspojken Simon som bor med sin syster Moa, mamma och pappa. I närheten bor det en familj med en tax och en katt. Simon brukar smyga dit och och kolla på människorna för han tycker det är spännande. En dag så hamnar han av misstag i en stövel och hamnar i Norge där han träffar Viktor. Äventyret kan börja! En välskriven bok som i första hand riktar sig till barn men även som vuxen får man ett par glada skratt. Jag kommer aldrig glömma Tranan Ada och hennes man Gösta! Var tvungen att väcka sambon. 

❤️ 

Simon bryr sig inte särskilt mycket om recensionerna, han är mer intresserad av julafton. Eller - intresserad är fel ord. Han är snarare supertaggad inför julafton. Han vill bra gärna veta vad han ska få av tomten. Simon har skrivit en önskelista. På den står det bland annat att han önskar sig en fin penna. Med pennan tänker han skriva viktiga saker i klokboken. Vad klokboken är? Det får ni läsa om i Simons äventyr.

Med dessa fina recensioner som verkligen värmer i hjärtat och 

en Simon som längtar till julafton önskar vi

God Jul & Gott Nytt År!

 

 

Glad Lucia!

Tredje advent innebär Luciafirande här i Sverige. Det blir  - liksom med allt annat - högst annorlunda detta år. Jag lyssnar på Luciasånger på YouTube och tänker tillbaka till förra året då jag satt i en överfull domkyrka och såg Luciatåget. I år firar jag inte särskilt mycket, äter lussekatter och lyssnar på musik medan jag gör upp planer i min fina anteckningsbok. (Du ser den i bilden ovan) Det är planer för Simons äventyr och mina två andra manus. Det känns fint. 2021 kommer bli ett fantastiskt år, det känner jag på mig. 2020 blev inte så pjåkigt det heller, trots rådande pandemi. Jag menar, Simons äventyr gavs ju ut som e-bok trots allt. Det kunde lika gärna ha blivit skjutet på framtiden med även e-boken. Men visst har det varit motvind med att få boken upptäckt. Många fördomar finns det mot e-böcker, i synnerhet för barn. Jag vet att många föredrar pappersböcker, men nu är det som det är och boken finns att köpa för den som vill ge den en chans ändå. Och e-böcker är väldigt smidiga under semestern exempelvis, det behövs bara en laptop eller dylikt att ladda ner dem i.

De som har läst har kommit med glada kommentarer, det känns väldigt roligt. Som mamman vars femåring inte ville sluta läsa boken, hon ville veta fortsättningen. Eller kvinnan som bara skulle läsa lite grann men fastnade så totalt att det var mitt i natten när hon väl hade läst ut Simons äventyr. Eller recensenten som slukade boken på en dag för att hon inte kunde sluta läsa. Det kallar jag gott betyg.

Jag hoppas kunna ge er läsare lite andrum från allt vad Covid-19 och regnigt decemberväder heter genom att njuta av sommaren i Simons äventyr. Nu ska jag skriva om ett december i snöskrud i Claras liv, hur det kan vara att fira lucia med en drake som älskar att tända ljus. Det kan bli kaotiskt.

Ha en fin tredje advent!

Full pott!

 

Åh jag är så glad! Har fått den första recensionen. Annebannesbokhylla på Instagram ger betyget 5 av 5 och skriver så här:

Wow vilken härlig barnbok! Det är en välskriven och spännande bok som jag blev glad över att läsa. Den får fullpott av mig och även illustrationerna är fantastiska. Kan varmt rekommendera er denna bok.

Bästa starten på veckan! Tusen tack annebannesbokhylla! 

Blir du nyfiken på Simons äventyr så finns den att köpa här.

Recensenter sökes!

 

Andra advent och jag äter dammsugare...? Eh nej, jag dammsuger sociala medier samt nätet på recensenter som kan tänkas vilja läsa och recensera min e-bok Simons äventyr. Antalet recensenter på Instagram tycks mig oändligt, säkert har jag missat någon. Liksom i bloggvärlden eller på Facebook. Så är det någon som känner sig det minsta nyfiken på muspojken Simon och hans äventyrliga sommar är ni välkomna att kontakta mig!

Den är här!

 

Nu ligger e-boken Simons äventyr uppe till försäljning. Här kan ni köpa den. Jag är överväldigad av alla känslor, men mest är det en helt fantastisk känsla. Det blir en perfekt julklapp som jag hoppas att många ska tycka om.

Låt spelet börja

Bokens titel: Låt spelet börja 
Författare: Christina Schiller
Förlag och år: Bokfabriken 2020
Finns hos: Bokfabriken  Bokus Adlibris  ISBN
Betyg:-4

Handling:

Leo Conway är frustrerad. Hans nya affärskontakt Mikael Vingåker verkar göra allt för att undvika att träffa honom. Nog för att Vingåkers högra hand, Anna Molin, verkar vara både smart och kompetent, för att inte tala om fängslande, men han tvivlar. Vad är det företaget vill dölja? Ju mer han gräver, desto närmare kommer han Anna, och hennes närvaro väcker känslor inom honom som han helst vill undvika.

Angelique behöver ingen man. Hon har på egen hand byggt upp sitt dataspelsföretag och var tveksam till att söka en partner till att börja med. Och nu detta. Mellan henne och Leo flyger gnistorna, och det blir svårare och svårare att hålla emot. Dessutom, är det värt att avslöja sig för att komma snabbare framåt, eller kan det rasera allt hon åstadkommit?

Medan Leo och Angelique dras till varandra som blomman söker solen hotas både företaget och kärlek av det förflutna, som kryper allt närmare ju mer intensiv deras relation blir.

Mina tankar:

Låt spelet börja är en annorlunda feelgood som utspelar sig i en mansdominerad bransch. Angelique är kvinnan som driver eget företag under täckmanteln Mikael Vingåker. Eftersom hennes chanser att lyckas som kvinna är tämligen små använder hon det påhittade namnet. Det här väckte många frågor hos mig. Är det verkligen så här tufft att vara kvinna i den branschen? Väldigt tråkigt i så fall. Det är en spännande feelgood som får mig att vilja läsa vidare. Det är en underhållande och välgjord handling, men jag hade velat se mer av de stora händelserna. Det känns som författaren har haft lite för bråttom att berätta mera. Jag hade uppskattat om hon stannat upp mera i de avgörande scenerna och låtit karaktärerna känna mer.

Låt spelet börja bjuder på charmig och fängslande läsning. Boken känns annorlunda genom att det är lite deckare över den. En feelgood jag helt klart kan rekommendera, särskilt om man vill läsa en romantisk historia som utspelar sig i dataspelsbranschen.  

Tack Bokfabriken och Christina Schiller för att jag fick läsa och recensera!

Lyckan med försättsbladen

Wow. Jag har just öppnat pdf-filen från förlaget. Simons äventyr, såsom den kommer se ut när den släpps den 23 november.

Jag trodde jag hade vant mig vid det här laget. Att jag inte kunde bli lyrisk fler gånger, för jag reagerade inte särskilt mycket på omslaget. Inte heller på illustrationerna.

Däremot - när jag såg mitt namn på försättsbladen var det hög wow-faktor. Jag rös. Det här är på riktigt. Inte bara en produkt av min fantasi som jag har läst fram och baklänges otaliga gånger i jakt på konstiga formuleringar. Har manglat texten så många gånger att jag känt mig kräkfärdig på berättelsen. Men nu börjar det brännas.

Jag som trodde att jag skulle bli lyrisk av omslaget, som de flesta andra jag följer i sociala medier. Men inte då. Jag fick lyckorus av försättsbladen. 

Allt jobbet jag har lagt ner på Simons äventyr, det känns så värt det. Jag ska lägga den här känslan på minnet för framtiden, att peppa mig själv när jag misströstar om råmanus. Då ska jag plocka fram euforin. För att orka lite till. 

Det händer nu. På riktigt.

Frågestund

 

Idag om två veckor ges Simons äventyr ut som e-bok. Det är en barnbok om musen Simon och hans äventyrliga sommar i Norge. Där lär han känna Viktor och hans morfar. 

Apropå morfar - vem tror ni bor bakom dörren på bilden? Någon som har gjort fint med kottar och stenar, det är ett som är säkert. Morfar kan det inte vara, för på hans dörr står det Doktor Viktor. Eller ... kanske är det en dörr in till honom som jag inte känner till? 

Det här med att inte känna till saker - jag tycker det är dags för en frågestund. Vad vill ni veta om Simons äventyr? Ös gärna på med frågor.

Ändrade planer

Inget är givet, vi får ta saker för vad de är, allt eftersom de dyker upp. Vad jag pratar om? Följderna av Covid-19 som sveper över oss i en andra våg. Det innebär att Simons äventyr som pappersbok kommer ut på marknaden senare än beräknat, det blir under våren 2021. Men e-boken kommer som planerat, den 23 november. Jag fokuserar på att den kommer ut då i alla fall. Det är om 16 dagar. Jag känner en tacksamhet över att Lange förlag trots allt fortsätter planera och agera så gott det går utifrån rådande förutsättningar. Håll i och håll ut, som de säger på Friskis & Svettis. Det ska bli roligt att se e-boken möta er läsare! Då hoppas jag att Simon och Viktor kommer ge er annat att tänka på.

Viktor

Det här är Viktor. Han bor i Norge, under en sommarstuga som ligger vid sjön Stordalsvattnet. Där bor han med sin mamma och pappa och alla syskon. En dag när Viktor är ute och leker hör han en bil. Det betyder att människorna har kommit, de som bor i stugan om somrarna. Viktor hör någon skrika vid bilen och blir nyfiken.

Vad som händer sedan? Det får ni läsa när Simons äventyr kommer ut på marknaden den 23 november.

Co-creation

Speak to me

Let me tell your story.

Show me the way to tell your story.

The tale of Clara and the dragon is my most challenging story so far. I have never experienced so many aspects about writing as with this story.

And now I am getting ready to really, really dive in.

We all have different ways of writing, and for me it's a spiritual journey. It's a matter of co-working. Or rather co-creation. And that co-creation looks in many different ways. The journey looks different depending on what's going on in your life etc. 

Your way of writing is your truth to find out, taking one step at a time. There is no other way. It is you and this seed of story that you are going to co-create with.

I've gone through so much with this story.
Now I'm slowly getting it.
I ask it to speak to me.
I ask it to co-create with me.
I ask it to let me tell its story.
I ask it to show me the way of telling its story.

It won't always be easy, but I wouldn't love this way of writing if it was to easy and no challenges to go through and learn about.
If it wasn't for the challenges it would be booring.

It's not something I do occasionally, one hour once a month or so. No, this is on a daily basis. Or at least several times a week. Those are the conditions for the co-creation. And I love it. At least when I get in touch and the co-creation starts to work.
Then it is amazing and I am in flow.

Stöveln

En dag när Simon är på upptäcktsfärd hos människorna gömmer han sig i en stövel. Den packas in i en bil och Simon blir alldeles förskräckt. Hur ska det nu gå, han kan inte ta sig ut för bilen åker iväg och dessutom är stöveln nerpackad. 

Vad som händer sen får ni läsa om i Simons äventyr när den släpps den 23 november. Det är om en månad idag, det ser jag fram emot.

Simons äventyr

 

Det här är Simon. Han bor med sin mamma och pappa och syskon under en röd lekstuga vid Mälaren i Sverige. Borta i tegelhuset bor det människor och Simon tycker det är så spännande att gå på upptäcktsfärd inne hos dem. Egentligen får inte Simon vara hos människorna, men han kan inte låta bli. Just nu har Simon tagit sig ända upp till middagsbordet. När som helst kan en människa upptäcka honom eller ännu värre katten.

Nyfiken på Simons äventyr? Boken släpps på marknaden den 23 november. Här kommer den finnas att köpa.

Olika stadier

I måndags lämnade jag över Simons äventyr till förlaget. Jag kunde inte hitta fler saker att ändra på, så det var dags att låta Linda, min förläggare, ta över. Nu väntar jag på att få hennes ändringar, sen kommer jag gå igenom texten en gång till. Det blir sista gången. Det känns läskigt och samtidigt ska det bli otroligt skönt. Jag orkar inte hålla på med en text hur många gånger som helst. Men det var effektivt att läsa högt och ändra direkt i datorn. Snart, snart kan jag släppa taget om boken helt och hållet. Det är spännande och skrämmande på en och samma gång.

Förutom Simons äventyr som vilar just nu skriver jag vidare på Draksagan del 1. Det är betydligt roligare att pyssla med det, för det är mer som en dialog mellan mig och berättelsen. Jag har skrivit mycket om vädret den senaste tiden, men eftersom september var en ovanligt varm månad så får jag justera lite. Draksagan del 1 utspelar sig under en hösttermin, så därför passar jag på nu att känna in hur kallt eller varmt det är. Det är ett bra sätt att komma huvudpersonen Clara nära också. Hur skulle hon beskriva det? Hur upplever Claras mamma vädret? Så där håller jag på. Skriver ner och reflekterar. Blandar dialog med detaljer och iakttagelser. Spånar vidare och antecknar alla tankar som poppar upp. Det blir bra det här.

Finputsning

Jag läser högt i Simons äventyr. Läser högt och hör var det skaver. Kortar ner, stryker, formulerar om. Deadline blev framflyttad, så nu är det ingen stress längre. Jag njuter mer av arbetet att läsa högt och ändra. Det är väldigt roligt att se hur berättelsen lyfter av mina ändringar. Jag städar bort böset. Småorden. Formuleringar som tynger ner. Mening för mening, sida för sida. Jag har läst igenom hela manuset med papper och penna, men nu går jag igenom igen med texten på skärmen. Det blir bra det här. Jag manglar på. Det är som att mangla lakan eller dylikt. Det sista. Tråkig syssla egentligen - flödesskriva är mer min grej numera - men när jag ser berättelsen träda fram ännu mer av manglandet blir jag lycklig. Jag vill borsta bort smutsen, få kärnan i berättelsen att träda tram så det glänser. 

Keep on busy editing. 

Steg för steg, mening för mening.

Emellanåt tittar jag på den lilla musen jag hittade i Kisa. Tänkte genast på Simon när jag såg den. Fast den här har halsduk, så egentligen är det Viktor. Han blir Simons kompis i stort sett direkt när Simon har kommit fram till Norge. Viktor bär en halsduk han lånat av morfar. Ser fram emot när Simon och Viktor och morfar möter världen. Till dess manglar jag vidare. 

Sista rycket

Det närmar sig deadline för Simons äventyr. Efter 30 september får jag inte göra fler ändringar. Visserligen kan jag ändra en vecka in i oktober, men jag satsar på att få det gjort nu. Vill lämna utrymme för Draksagan, så jag ger järnet. Jag läser högt och försöker hitta det som behöver strykas och förbättras, men det är svårt. Jag har blivit som blind och döv för berättelsen. Jag läser utan något egentligt engagemang, min glöd finns i Draksagan numera. Tur jag har min skrivkompis att ta hjälp av för korrekturläsning, hon hittade några missar. Längtar till november då Simons äventyr släpps. Ska bli så roligt att få er läsares reaktioner. Hoppas ni ska tycka om den! Samtidigt bävar jag, för tänk om ingen tycker om den? Jag växlar mellan hybris och deppiga tankar, men jag antar det hör till när en bok ska göras färdig för marknaden. Oavsett hur den tas emot ska det bli väldigt roligt att se den flyga ut i världen.

My way of writing

My way of writing

It's about exploring.
It's about to listen to the song and co-create with it.
It's about to feel where it wants to flow.
It's about to go with that flow, to dive in. To embrace it.
To allow myself to completely receive.
To go deep into those waters.
To enter the world of co-working.
It's a dance.
A creative dance of exploring and listening and painting with the words.
It's a way of living.

Bästa lördagsgodiset!

Igår kväll fick jag ett så trevligt mail från Sabine Mickelsson att jag bara log stort. Jag fick feedback på delar av Sagan om älvklockan. Vad det stod? Bland annat detta:

Det märks genast att du kan detta. 

Du har en alldeles underbar dynamik mellan Rosa (som känns snäll och omtänksam) och geten (som verkar väldigt matorienterad). Jag upplever geten som lite äldre ”i själen” (ex. att han använder svårare ord), ett slags mentor på vägen genom det okända.

Det här blir en mycket fin bok!

Nu blev det väääääldigt frestande att sätta igång med sista redigeringen, men jag ska vänta lite till eftersom två personer läser och ger synpunkter just nu. Puh!  

 

 

Familjen Morelli

Bokens titel: Familjen Morelli
Författare: Per Schlingmann & Karl Ljung
Förlag & år: Bazar förlag 2020
Finns hos: Omnible, samt här och här
ISBN
Betyg: 3

Handling:

Efter en lång tids frånvaro återvänder Stella Morelli till sitt älskade Toscana. Där möter hon kärleken, familjen, råvarorna, vinet och döden.

Tillbaka i Stockholm återgår livet till vardagen. Ända tills hon plötsligt får hon den chans hon drömt om. Att öppna en egen restaurang. Men vägen dit blir svårare än hon kunnat föreställa sig. Kampen för hantverk, tradition och ursprung ställs mot innefolkets behov av yta, likes och bekräftelse. För att lyckas behöver hon hjälp av sin bror som är stjärnkock i New York. Men kommer han att ställa upp? Och vågar hon låta kärleken till maten segra?

Mina tankar:

Om man gillar mat och då framförallt italiensk mat är den här boken trevlig att läsa då den genomsyras av stor kärlek till den italienska maten. Men den har för stort fokus på just matlagning. Det är som en kokbok man har byggt en berättelse kring. Jag hade svårt att komma nära huvudpersonen Stella eftersom det hela tiden var fokus på smaker och mat överhuvudtaget. Men övriga sinnen har knappt berörts vilket gjorde att berättelsen kändes platt. Det är en trevlig story men jag saknar gestaltning och framförallt känslan av vara där. Som att Stella efter att ha suttit med avtalen till två på natten glatt sätter sig tillsammans med brodern och en av kockarna att förfina olika maträtter till menyn. Borde inte axlarna värka av alla timmar vid datorn? Det kändes inte särskilt trovärdigt. 

I slutet av boken finns recepten, en trevlig gest för den som blir sugen att prova på någon av maträtterna. 

Tack Bazar förlag för att jag fick läsa och recensera Familjen Morelli!

Vem bor här?

Vem tror ni bor här? 

Det står visserligen Doktor Viktor på dörren, men vem är det?

Det och andra frågor får ni svar på i filmklippet nedan, där jag berättar om Simons äventyr. Boken släpps i november och jag hoppas ni kommer tycka om den.

 

Att äta en elefant

Inspiration kan verkligen komma var som helst. Jag hittade bilden ovan på Facebook och den satte verkligen fart på min fantasi. För tänk er att det här är draken Fabian, och handen tillhör Clara. Tänk er...ja vadå? Det är nu det blir oemotståndligt att skriva. När karaktärerna får liv och allt blir så verkligt, så levande. Draksagan del 1 växer med andra ord vidare. 

Det som har varit min största utmaning hittills börjar nu landa till en insikt i mig att jag kommer ro även detta skrivprojekt i land. Ett steg i taget. Som Jeanette Niemi säger i en av sina böcker: Hur äter man en elefant? Man tar en bit i taget. Precis så är det. Hålla styrkursen och skriva på allt eftersom. Och minnas att justera synopsis med jämna mellanrum så det stämmer med filmen jag har i huvudet och det jag får ut på papper. Ibland är det tvärtom. Justera filmen efter synopsis, eftersom det jag får ut på papper ter sig helt annorlunda mot hur det såg ut i min fantasi. 

Mer feedback

Ringblommorna frodas i rabatten.

Igår fick jag så fin feedback från en av mina testläsare för Sagan om älvklockan. Vi pratade cirka en timme om berättelsen och tankar bakom de olika scenerna. Det är ett risktagande man gör att ta emot feedback från vänner eftersom man kan bli riktigt osams om det vill sig illa. Har aldrig hänt mig dock, än så länge. Jag vill att berättelsen ska bli bättre, så jag lyssnar och tackar för deras synpunkter. När det blir så fantastiskt som det blev i vårt samtal igår, då vill jag bara sätta igång att redigera med en gång. Det är hög wow-faktor eftersom jag hör hur levande berättelsen har blivit för henne. Tänk att jag kan skriva sådana berättelser att det gör läsarna lyriska. Tänk att mina berättelser blir så levande i deras huvuden.

Jag läste ett inlägg på instagram att man bör vänta minst ett par månader med att redigera sitt manus ytterligare. Jag börjar förstå avsikten med det, för det är svårt att se vad som behöver putsas efter bara en månad. Nu har det gått 1,5 månad. Därmed bör jag vänta åtminstone två veckor till innan jag börjar redigera. Men oj vad det kliar i fingrarna att sätta igång NU, särskilt efter ett så trevligt samtal som igår. Många gillar särskilt mycket den delen då Rosa och geten lär känna tomtarnas räddningstjänst. Jag längtar till manuset blir en bok. Men en sak i taget.

Tillverkning av filmklipp

Igår var jag och min goda vän Cajza i skogen och spelade in filmklipp till Simons äventyr. Förra gången vi spelade in blåste det lite väl mycket. Vi bor i en vindarnas stad, Linköping är väl inte den bästa orten för att göra film om man använder mobilen som verktyg, så därför gjorde vi ett nytt försök igår. Det blev riktigt bra. Dels blåste det inte lika mycket och dels var vi mer trygga med varandra. Vi var mer samspelta i arbetet med att filma. Bästa teamet! Resultatet kommer jag visa här så småningom. 

Förberedelser inför filmning.

Den här gången hade vi också med oss en del rekvisita som vi använde i filmandet. Det är fantastiskt vad man kan göra med små enkla medel. Sax, en bit kartong, några kaligrafipennor och vips har du en dörr till morfar Viktors hem i björken. Cajza lånade ut sina miniatyrmöbler till morfars hem och det gjorde bilden komplett.

Stylisten Cajza fixar morfars hem.

 Vem doktor Viktor (tillika morfar) är får ni veta i höst när boken släpps i november.  

Berättarrösten

Jag har försökt tona in mig på katten Gustens berättelse i Draksagan, men det har varit motsträvigt. Tills en lördag för någon månad sedan. Jag fick frågan av en vän i The creative doer community om vem den här katten var som jag nämnt i olika inlägg. Jag började förklara på engelska och plötsligt blev han så väldigt levande. Det var då det slog mig. Jag ska berätta om honom på engelska! Det var som att öppna slussarna på vid gavel. Fram trädde en tydlig brittisk berättarröst som berättade om Gusten och vad han tyckte om den hemska, förskräckliga draken Fabian och hans invasion (Gustens ord) i deras liv. För att verkligen minnas hur Gusten lät i mitt huvud, spelade jag in ett stycke på mobilen som jag skrivit om Gusten. Mycket inspirerande att lyssna på under arbetets gång. Det är intressant hur språkbytet kan betyda så mycket, men det gör det. I det här fallet tror jag det beror på att jag vågar ta ut svängarna mera om det är på engelska. Det är som att filmen börjar rulla i mitt huvud. Det har jag alla Walt Disney- filmer och alla andra tecknade filmer att tacka för. Plus att det i de flesta fall är på originalspråket, det har bidragit en hel del.

Med Sagan om älvklockan är det min goda vän Ida Marie jag hör när jag läser texten. Väldigt tröstande och lite som att delta på symboldagar igen. Hon är en skicklig berätterska och har verkligen gåvan att göra en berättelse rättvisa. Jag minns särskilt den gången då Ida Marie läste min text om guiden vid en träff. Jag fick ståpäls av hennes läsning, det var helt magiskt. Det är en upplevelse jag kommer leva på länge.

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tror det är viktigt att höra rösten i berättelsen, för den utgör hjärtat i berättelsen. Det är den som gör hela historie levande. Utan en unik röst, ingen berättelse som berör. Och hur vet man när man har funnit den? Det är något du bara vet. Du känner det. Rösten skapar resonans med ditt inre. Det här är inget man kan tvinga fram. Däremot kan man leka fram den. Eller fulskriva, som det kallas för av en del. Jag blev så full i skratt när jag läste det på Instagram för jag tycker det är en klockren beskrivning av det man gör. Man bara pratar på. Det är det som är hemligheten - prata på en massa om berättelsen och den kommer veckla ut sig så småningom. Förr eller senare hittar man rösten.

Klar himmel

Bokens titel: Klar himmel
Författare: Kristin Fägerskjöld
Förlag & år: LB förlag 2020
Finns hos: Omnible, samt här och här

ISBN
Betyg: 5

Handling

Det är tidigt 1940-tal i Stockholm. Sekreteraren Karin bär på mörka upplevelser som konstant gör sig påminda. Hon verkar vara den enda som inte bidrar till att förkorta kriget, så när hon får frågan om hon vill vara hemlig kurir tvekar hon inte en sekund.

Violet har tre söner. Hennes yngste befinner sig i Oxford för studier när Hitler börjar bomba Storbritannien och hon blir utom sig av oro. En stormig aprilnatt lämnar hon det trygga livet i Sverige och reser i hemlighet för att träffa honom.

Léonie gör sin plikt som lotta i det brittiska flygvapnet. På flygbasen är döden ständigt närvarande och hon vågar därför inte släppa folk inpå livet. Men allting förändras när hon en dag håller på att köra över någon med sin cykel.

Sextio år efter andra världskrigets slut hittar Karin en koffert med ett obehagligt innehåll på vinden som väcker gamla minnen till liv. Samtidigt dyker ett brev upp, som aldrig nådde sin mottagare 1945 och Karin bestämmer sig för att en gång för alla gå till botten med hur allting hänger ihop.

Mina tankar

Vilken stark debut! Det är en välskriven historisk roman om tre kvinnor vars liv man får följa. Det är lätt att leva sig in i berättelsen och jag sugs in i Léonies historia om hur det var att leva och bo på en flygbas. Matbristen, den ständiga rädslan för att någon av piloterna skulle dö, att det inte gick att planera något överhuvudtaget eftersom ingen visste om de skulle överleva uppdraget de skulle utföra. De fick inte heller avslöja vart de skulle, det var mycket hemligt allting. Jag skrattar gott när hon stönar över världens tråkigaste brev hon får i brevväxlingen med John. Det är modigt av Violet att lämna allt för att hjälpa sitt hemland. Jag lider med henne när hon inte har någon att anförtro sig till i svåra stunder. Författaren skildrar mycket trovärdigt hur det var att leva med kriget. Som Violet, hon odlar grönsaker för att dryga ut matkassan och repar upp en kofta för att ha garn att sticka en kofta till sitt barnbarn. De tre kvinnornas liv vävs skickligt ihop till en på slutet och jag gillade verkligen hur boken slutar. Klar himmel är en välskriven debutroman som alla historieintresserade borde läsa.

Tusen tack till LB förlag och Kristin Fägerskjöld för att jag fick recensera denna starka debutroman!

Ketchupeffekt

Det är mycket som händer nu. Nyss hade jag Simons äventyr på skärmen, inklusive illustrationerna. Det är helt magiskt att se ens manus bli en bok. Det som en gång var en envis tanke i mitt huvud håller nu på att ta form på allvar i datorn. I november släpps den på marknaden. Jag nyper mig i armen för jag har lite svårt att ta in det. Ryser av välbehag när jag ser de vackra illustrationerna som kompletterar texten så fint. 

Jag fick också bra återkoppling på katten Gustens dramaturgiska kurva i Draksagan. Tack Sofia, nu har jag mer att gå efter när jag berättar vidare om honom i Draksagan. Det känns bra. Det som en gång var en idé jag lekte med på en av skrivträffarna i Skriv! har nu utvecklats till en hel historia. Det är magi när det sker. Att våga släppa taget och ta emot en karaktärs berättelse. Det är en ynnest när jag kommer i samklang med den karaktärens röst. 

Förutom ovan postiva händelser fick jag även så fint utlåtande från den litterära agenten om Sagan om älvklockan. Hittills har jag mest fått positiv respons på den, men ändå. Det värmer lite extra när någon som har läst x antal barnboksmanus säger att hon verkligen gillar ens manus. Jag ska skriva det på en post it lapp att sätta på väggen som peppning när det känns tungt. För tungt känns det emellanåt, särskilt när jag sitter med manus och är osäker på än det ena än det andra. Det är så roligt med alla bra saker som händer nu. Jag är förundrad och tacksam. ❤

Sporrande respons

Nu har responsen till Sagan om älvklockan börjat droppa in. Sitter här och fånler åt kommentarerna:

WOW!! Du skriver så levande och texten flyter på så bra, så jag ville inte sluta läsa den... Har sträckläst hela sagan om Älvklockan nu <3

Gillar den skarpt.

Är så tacksam över att få denna respons, det betyder väldigt mycket för mig. Blir supersugen att bekanta mig mer med katten Gusten i Draksagan. Det gick för övrigt kanon både idag och igår. Undrar vad han har mer att berätta?

Making plans

Lesson three finished.

Yesterday I made plans in my writing. In this course, The creative doer course, I learn a whole different way of thinking and planning. At least it's different for me. I've written down my projects and which I want to give all my heart to. It's gonna be interesting to find out how my creative work will come out. I think I will be more commited and set on doing instead of thinking a lot. We'll see.

I also participated in a Q&A yesterday and got some questions answered about my writing. It was really helpful. She has very interesting answers to everything, Anna Lovind. I'm fascinated and very grateful to be part of this community and The creative doer course. This sisterhood is my favoriteplace right now! It gives me a lot of inspiration and feeling safe to take my steps towards my goals.

Summerdays

From last year

Oh those summerdays. To go out in the garden after a rainy night and bring some wild strawberries inside. That is life quality to me. Richdom. There is nothing like the scent of strawberries and wild strawberries. Can't compare it to the one's grown in greenhouses.

I step outside and say hello to the marigolds. Some have flower buds and I smile when I see that. Thinking of my manuscript about the fairy bell who also was put into soil by me in a similar way as with growing the marigolds. Now the fairy bell is being read by beta readers and I am slowly getting to know the cat Gusten better. It is a lesson in patience to be waiting. I believe it is the biggest challenge for writers. To let go and wait for the reactions. I'm glad I have the cat to know better.

Tillverkning av filmklipp

Förberedelser

Idag har jag och min goda vän Cajza spelat in filmklipp som så småningom ska läggas upp som en teaser till Simons äventyr. Det var inte det bästa vädret - det blåste som tusan - men jag hoppas att några av filmklippen går att använda ändå. Jag ska redigera dem och sen får vi se. Till dess delar jag en bild Cajza tog på mig när vi var i skogen. Här står jag och pratar om tallen och fladdermössen som bor i trädkronan. Mer om det kommer ni få läsa i november när Simons äventyr släpps.

Färdig!

Sådärja! Då var Sagan om älvklockan klar. Den landade på 53 sidor totalt som ni kan se på bilden. Det som en gång var ett frö som dök upp i en meditation vecklade ut sig till en lotusblomma i betydligt större omfattning än jag anade från början. Det har varit en fascinerande resa att skriva den. Jag har fått lära mig att försöka släppa taget om hur den ska berättas och låta berättelsen visa vägen. Nyttigt och lärorikt. Efter ett antal redigeringsvändor blev det dags att sätta punkt. När jag började peta på kommatering och dylika småsaker insåg jag att det var dags att lämna den ifrån sig. Jag kommer inte längre. Visst hade jag kunnat peta vidare, men hela storyn finns där nu, så det var dags att säga hej då. Så nu har den skickats iväg till testläsare och en litterär agent. Så småningom skickar jag också till förlag. Känner mig inte riktigt redo för den resan än dock. En sak i taget. Ska bli spännande att få respons från testläsarna och agenten om Rosa, älvklockan och geten.

Sista redigeringen

Jag redigerar Sagan om älvklockan för fullt nu. Det är en sådan vacker process att läsa högt och smaka på

berättelsen. Se de olika nyanserna av den, höra var det blir konstigt och förstå vad jag kan göra åt det. Korta ner, formulera om, lyssna in melodin och få den att framträda ännu mer. Det är som en lotusblomma som successivt vecklar ut sina blad i takt med att jag lyssnar in och borstar bort jorden.

Det blir en vacker saga, och jag hoppas förlagen tycker lika dant när den landar i deras mejlboxar. Men en sak i taget. Nu ska jag redigera färdigt manuset. Jag har precis kommit till sista delen av älvklockan, där de är tillfångatagna av trollen och stackars Rosa och geten får äta trollmat. Men hellre det än att bli trollmat.

Den inre kritikern

En påminnelse till mig själv: ta inte din inre kritiker på så stort allvar.

I kursen Kom igång och skriv! där jag var testpilot fick vi lämna in en dramaturgisk kurva för en karaktär i ens manus. Jag bestämde mig för att börjat titta på mitt råmanus "Stavet hormar" igen, (det är en ordlek för den som undrar) en feelgood historia som jag skrev på 2014. Den har legat på vänt sen dess (barnböcker pockade på mer) och i mitt huvud hade det jag skrivit förminskats till ett i all hast nerkrafsat råmanus. Rätt skönt att inse att jag hade skrivit bra mycket mer än så.

Väldigt roligt att få konstruktiva tips och råd för hur jag kan utveckla mitt manus. Nu blev jag riktigt sugen på att utveckla historien ytterligare!

Tack Sofia Ymén för jättefin feedback på dramaturgin! Så glad att jag tog chansen att vara testpilot!

Det imperfekta

Jag skissar på en grej.

En målning som handlar om integritet.

Jag ritar med kolpennan.

Pausar.

Rådbråkar med mitt inre.

Suddar och ritar om.

För dialog med bilden i mitt inre och det som kommer ut på papper.

Får inte till känslan.

Suddar igen.

Blir frustrerad. Spänner mig. Andningen stannar upp.

Jag sansar mig. Varför stressa?

Ingen väntar sig en målning.

Ändå finns den där. Stressen och pressen.

Jag släpper skissen.

Går ut i trädgården istället.

Påtar i jorden.

Rensar ogräs.

Pysslar om.

Småpratar med växterna.

Går in när jag känner mig mätt på trädgården.

Tittar på målningen igen.

Ta det inte så himla allvarligt, lugnar jag mig själv.

Men det ska samtidigt kännas bra i magen, det imperfekta ska kännas bra.

Landa mjukt i mitt inre.

Jag sneglar på pennan och suddet.

Nej.

Inte nu.

Kanske senare, men inte nu.

Jag landar i det imperfekta, att låta det växa fram på pappret.

I sin egen takt.

Sista dagen

Tänk ändå. En hel månad av skrivande i utmaningarna #skrivstreak och #livetsomförfattare15. En del dagar har det varit segt, men för det mesta har det gått bra. Så nu är det dags att klara sig på egen hand igen, haha. Det har jag gjort förr så jag lär fixa det galant nu också. Och vad gäller omfattning på det jag har skrivit - ingen aning. Jag mäter inte sådant. Jag värdesätter mera ATT jag har suttit med manus. För det är ändå det viktigaste, att jag har hållit kontakt med manus varje dag på ett eller annat sätt. Genom att grunna på timeline, genom att bekanta mig med karaktärerna, genom att utforska min egen kreativa process. 

Jag har fått bra stöttning från Wrinspo (som tog initiativet till #skrivstreak), det är jag så tacksam över. Ungefär halvvägs började jag undra vad jag höll på med. Jag skrev, men det var mera som en instruktion till mig själv. En instruktion om mitt sätt att skriva. Men jag blev lugnad med att det kan se ut så där. Så jag fortsatte. Det är jag glad för. 

Sammanfattningsvis blev maj månad något helt annat än vad jag tänkt mig. Något mycket bättre. Jag har börjat finna tron på mitt eget sätt att skriva. Att ha den tilliten är värd så mycket mer än alla skrivna ord. Och nu fortsätter jag resan. Ska redigera färdigt Sagan om älvklockan i juni samt skriva om katten Gusten i Draksagan. Det är ambitionen i alla fall. Vi får se var det har landat när jag blickar tillbaka den 30 juni.