Berättarrösten

Jag har försökt tona in mig på katten Gustens berättelse i Draksagan, men det har varit motsträvigt. Tills en lördag för någon månad sedan. Jag fick frågan av en vän i The creative doer community om vem den här katten var som jag nämnt i olika inlägg. Jag började förklara på engelska och plötsligt blev han så väldigt levande. Det var då det slog mig. Jag ska berätta om honom på engelska! Det var som att öppna slussarna på vid gavel. Fram trädde en tydlig brittisk berättarröst som berättade om Gusten och vad han tyckte om den hemska, förskräckliga draken Fabian och hans invasion (Gustens ord) i deras liv. För att verkligen minnas hur Gusten lät i mitt huvud, spelade jag in ett stycke på mobilen som jag skrivit om Gusten. Mycket inspirerande att lyssna på under arbetets gång. Det är intressant hur språkbytet kan betyda så mycket, men det gör det. I det här fallet tror jag det beror på att jag vågar ta ut svängarna mera om det är på engelska. Det är som att filmen börjar rulla i mitt huvud. Det har jag alla Walt Disney- filmer och alla andra tecknade filmer att tacka för. Plus att det i de flesta fall är på originalspråket, det har bidragit en hel del.

Med Sagan om älvklockan är det min goda vän Ida Marie jag hör när jag läser texten. Väldigt tröstande och lite som att delta på symboldagar igen. Hon är en skicklig berätterska och har verkligen gåvan att göra en berättelse rättvisa. Jag minns särskilt den gången då Ida Marie läste min text om guiden vid en träff. Jag fick ståpäls av hennes läsning, det var helt magiskt. Det är en upplevelse jag kommer leva på länge.

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tror det är viktigt att höra rösten i berättelsen, för den utgör hjärtat i berättelsen. Det är den som gör hela historie levande. Utan en unik röst, ingen berättelse som berör. Och hur vet man när man har funnit den? Det är något du bara vet. Du känner det. Rösten skapar resonans med ditt inre. Det här är inget man kan tvinga fram. Däremot kan man leka fram den. Eller fulskriva, som det kallas för av en del. Jag blev så full i skratt när jag läste det på Instagram för jag tycker det är en klockren beskrivning av det man gör. Man bara pratar på. Det är det som är hemligheten - prata på en massa om berättelsen och den kommer veckla ut sig så småningom. Förr eller senare hittar man rösten.