Redigeringen fortskrider

Då var mars månad här och jag gläds över ljuset som kommer mer och mer. Framförallt är det underbart med solljuset som dröjer kvar vid fem-tiden. Redigeringen av Sagan om älvklockan fortskrider. Har upptäckt en himla rolig app som heter Freeform. Jag som tänker mycket i bilder får stor nytta av den. Så just nu skissar jag utvecklingskurvor för Rosa, ett arbetssätt jag har fått inspiration till från författaren Anna Ahlund. Fast jag kallar det för känslobarometrar, tycker det säger mera vad det egentligen handlar om. Det är en kartläggning över hennes tankar och känslor kring det som sker, för att på så vis klargöra drivet i berättelsen. I de där känslosamma ögonblicken ligger berättelsens bränsle. Scen för scen benar jag ut de viktiga ögonblicken som får henne att växa. Och våga lite mer. Och lite mer.

Förundran

Det är de sista skälvande timmarna av 2021 och jag funderar på vad jag vill ta med mig under mitt kreativa år. Jag upptäckte det roliga med silky twisters. De kommer jag definitivt fortsätta med. Jag fick en skrivkompis som har betytt väldigt mycket för mig och mitt skapande i största allmänhet. Jag fick mera kontakt med en skrivkompis som har betytt mycket för mig och skrivandet. Jag fick mer fokus på skrivandet, det var välkommet. En sorts mindfulness jag längtat efter. Och jag slutade hänga på sociala medier vilket har varit en stor energitjuv för mig. Jag kan rabbla vidare, men det får räcka så. Framförallt har jag utvecklat förundran, och det tar jag med mig under 2022. Många planer finns det för Simons äventyr under kommande år, och det ser jag fram emot. Men en sak i taget. Nu säger jag hej då till 2021 och ser fram emot det nya året. Ska bli spännande att se hur många saker jag har att förundras över under kommande år.

Som den här svanen. Flera gånger i veckan går jag en promenad längs Stångån, men någon svan har jag aldrig sett. Tills i onsdags, då dök den upp. 

Jag stannade och fotade och genast kom änderna sättandes i förhoppningen att de skulle matas. Där blev de besvikna.

Önskar er ett Gott Slut och Ett Gott Nytt År!

Urmodern

En kvinna står vid ett tennfat och sköljer ansiktet. Längs hela kanten ringlar runskrift, den omger fatet som en skyddande orm med besvärjelser och böner om ett liv i kärlek och harmoni. I sinnesfrid och ödmjukhet. I underkanten till fatet hänger mängder av små vattendroppar, som i ett osynligt spindelnät hänger de där. Livets väv. Alla dessa vattendroppar är alla själar, de utgör alla den väv som bygger framtiden för kommande generationer samt släktleden från det förflutna. Alla hänger vi samman, alla utgör vi den livsväv som för mänskligheten vidare. 

I fatet ligger en solros i blodapelsinens färger. Den vill påminna om livskraften. Urkraften. Den vill mana oss till besinning och att återfå kontakten med urmodern. Hon manar till rannsakan, hon manar till besinning. Men mest av allt manar hon till ett liv i kärlek och ödmjukhet.

 

Det är en farlig tid att ha den kunskapen som runskriften berättar om, att ha den kontakten med moder jord. Men det är en livsviktig ceremoni som ska göras. Tvätta ansiktet i det fatet. Helga urmodern och urkraften. De liv hon skänker oss med sina grödor och gåvor. ❤️🙏❤️🌻

 

Vi har urvattnat kraften i många, många år. Män har ordnat det så, allt för att kontrollera oss. Allt för att få mera makt och pengar. Med sockersöta dockor och överhuvudtaget vagga in oss i föreställningen om att kvinnor är svagare. Allt för att behålla makten. Men vi är smartare. Vi vet att det kommer en tid när det feminina återtar sin plats. När vi slutar att låta oss tystas och kväsas. Ett steg i taget kommer urmodern att ta tillbaka det hon förlorat. Vi behöver henne. Hon behöver inte oss, men så länge vi är kvar som art kommer hon kalla till samarbete. Till en samverkan och synergi.

 

Dit inga vindar når

Bokens titel: Dit inga vindar når
Författare: Linnea Dunér
Förlag och år: Humle förlag 2019
Finns hos: Humle förlag Bokus Omnible Adlibris ISBN
Betyg: 5

Handling:

För att kunna leva tryggt måste Inez och Ulv ta sig över riksgränsen. Gertrud, Elsa och Werner följer dem på vandringen nedåt landet. Men vägen är full av hinder och snart kommer vintern. Samtidigt känns det allt svårare för Inez att behöva lämna allt välbekant bakom sig. Hur mycket kan hon egentligen offra för kärleken? Och kommer hon någonsin att få se sina systrar igen? När deras vägar skilts åt ställs systrarna inför nya val. Överilade beslut leder till nya prövningar. Men när vindarna blåser som hårdast kan de alltid återvända hem. Eller?

Mina tankar:

Dit inga vindar når är den sista delen av bokserien Vargatider. Och precis som jag skrev om första och andra delen är även den sista välskriven. I den här boken får vi följa alla systrarna Dalin när de färdas genom Sverige.

Jag ryser av obehag när de tvingas bo hos ett par som lever i skogen. Jag tänker inte avslöja hur det går, om de lyckas ta sig därifrån. Men Gertrud har lite problem att smälta in och det är så bra gestaltat. Jag förvånas över hennes öde i berättelsen och gläds med henne över den gåva hon får. Den tredje delen är även den vackert berättad med många fina detaljer och ett språk som gör upplevelsen av 1800-tal väldigt trovärdig. Det märks att författaren har lagt ner mycket tid på research utan att det för den sakens skull radas upp med långa stycken av redogörelser, som jag brukar reta mig på hos andra författare. Nej Linnea kan konsten att använda sig av detaljer för att ge en äkta känsla och de smälter bra in i berättelsen. Det är ett hantverk i sig.

Den sista boken är en värdig avslutning på bokserien om Vargatider och den får högsta betyg av mig. Det här är tre läsvärda romaner för dig som gillar historiska romaner. Jag kan varmt rekommendera Dit inga vindar når. Tusen tack Linnea Dunér för att jag har fått läsa och recensera sista delen av Vargatider!

Högt flyger fåglarna

Bokens titel: Högt flyger fåglarna
Författare: Linnea Dunér

Förlag och år: Humle förlag 2017

Finns hos: Humle förlag Bokus Omnible Adlibris ISBN

Betyg: 5

Handling:

Ett år har passerat utan något livstecken från Ulv, men Inez kan inte släppa tanken på att få se honom igen. Elsa tvivlar på att han ens är vid liv och vill hjälpa sin syster att gå vidare. Hon inser att vad som än har hänt måste Inez få veta det. Men hur?

Sedan förra sommarens händelser är det många i staden som ser ner på Inez och Elsa. Gertrud, som är mån om sitt anseende, tonar ner umgänget med systrarna. Men när hon får en chans att bistå dem tvekar hon inte att ta den, trots att hon därmed sätter hela sin tillvaro på spel. Även Inez och Elsa balanserar på slak lina när de utan mer än en vag ledtråd ger sig av från hemorten för att söka den förrymda fången.

Mina tankar:

Högt flyger fåglarna är andra delen av bokserien Vargatider. Den är precis lika välskriven som första delen. I den här boken får vi följa främst Gertrud och Elsa. Vi får även följa Ulv och Inez, men Gertrud och Elsa är mera huvudpersonerna.

Det är en vacker berättelse med ett trovärdigt språk, det känns verkligen som 1800-talet både vad gäller dialog och sättet att berätta. Det och de fina miljöbeskrivningarna gör del två till en angenäm läsupplevelse. När Inez och Elsa vistas på en gård fängslas jag av hur de måste låtsas vara några andra för att inte bli avslöjade. Hur det slutar tänker jag inte berätta. Det är en vacker berättelse om kärleken mellan de tre systrarna. En av scenerna berörde mig mer eftersom den så fint gestaltar kärleken som ändå finns där mellan systrarna - oavsett titlar och ekonomi.

Det här är boken för dig som gillar historiska romaner. Om du gillar Elisabet Nemert så kommer du absolut tycka om den här. Jag kan varmt rekommendera Högt flyger fåglarna. 

Tusen tack Linnea Dunér för att jag har fått läsa och recensera andra delen av Vargatider! 

Berättarrösten

Jag har försökt tona in mig på katten Gustens berättelse i Draksagan, men det har varit motsträvigt. Tills en lördag för någon månad sedan. Jag fick frågan av en vän i The creative doer community om vem den här katten var som jag nämnt i olika inlägg. Jag började förklara på engelska och plötsligt blev han så väldigt levande. Det var då det slog mig. Jag ska berätta om honom på engelska! Det var som att öppna slussarna på vid gavel. Fram trädde en tydlig brittisk berättarröst som berättade om Gusten och vad han tyckte om den hemska, förskräckliga draken Fabian och hans invasion (Gustens ord) i deras liv. För att verkligen minnas hur Gusten lät i mitt huvud, spelade jag in ett stycke på mobilen som jag skrivit om Gusten. Mycket inspirerande att lyssna på under arbetets gång. Det är intressant hur språkbytet kan betyda så mycket, men det gör det. I det här fallet tror jag det beror på att jag vågar ta ut svängarna mera om det är på engelska. Det är som att filmen börjar rulla i mitt huvud. Det har jag alla Walt Disney- filmer och alla andra tecknade filmer att tacka för. Plus att det i de flesta fall är på originalspråket, det har bidragit en hel del.

Med Sagan om älvklockan är det min goda vän Ida Marie jag hör när jag läser texten. Väldigt tröstande och lite som att delta på symboldagar igen. Hon är en skicklig berätterska och har verkligen gåvan att göra en berättelse rättvisa. Jag minns särskilt den gången då Ida Marie läste min text om guiden vid en träff. Jag fick ståpäls av hennes läsning, det var helt magiskt. Det är en upplevelse jag kommer leva på länge.

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tror det är viktigt att höra rösten i berättelsen, för den utgör hjärtat i berättelsen. Det är den som gör hela historie levande. Utan en unik röst, ingen berättelse som berör. Och hur vet man när man har funnit den? Det är något du bara vet. Du känner det. Rösten skapar resonans med ditt inre. Det här är inget man kan tvinga fram. Däremot kan man leka fram den. Eller fulskriva, som det kallas för av en del. Jag blev så full i skratt när jag läste det på Instagram för jag tycker det är en klockren beskrivning av det man gör. Man bara pratar på. Det är det som är hemligheten - prata på en massa om berättelsen och den kommer veckla ut sig så småningom. Förr eller senare hittar man rösten.

Sporrande respons

Nu har responsen till Sagan om älvklockan börjat droppa in. Sitter här och fånler åt kommentarerna:

WOW!! Du skriver så levande och texten flyter på så bra, så jag ville inte sluta läsa den... Har sträckläst hela sagan om Älvklockan nu <3

Gillar den skarpt.

Är så tacksam över att få denna respons, det betyder väldigt mycket för mig. Blir supersugen att bekanta mig mer med katten Gusten i Draksagan. Det gick för övrigt kanon både idag och igår. Undrar vad han har mer att berätta?

Sista redigeringen

Jag redigerar Sagan om älvklockan för fullt nu. Det är en sådan vacker process att läsa högt och smaka på

berättelsen. Se de olika nyanserna av den, höra var det blir konstigt och förstå vad jag kan göra åt det. Korta ner, formulera om, lyssna in melodin och få den att framträda ännu mer. Det är som en lotusblomma som successivt vecklar ut sina blad i takt med att jag lyssnar in och borstar bort jorden.

Det blir en vacker saga, och jag hoppas förlagen tycker lika dant när den landar i deras mejlboxar. Men en sak i taget. Nu ska jag redigera färdigt manuset. Jag har precis kommit till sista delen av älvklockan, där de är tillfångatagna av trollen och stackars Rosa och geten får äta trollmat. Men hellre det än att bli trollmat.

Nalle Puh-mode

Lättnaden.

När saker och ting faller på plats.

När jag börjar hitta en väg att gå.

Min väg.

Min process.

Att våga älska den processen.

Att våga stanna upp och njuta.

Att våga hänge sig.

Vara i Nalle Puh-mode.

Som jag har kämpat.

Jag har inte haft något att gå efter, var jag än har tittat har kampen funnits där. Det kommer med bröstmjölken för de flesta av oss, tror jag. Så det har varit en kamp att finna just mitt sätt att skriva, att skapa, att vara kreativ. En vinglig kamp och jag har gång på gång dunsat ner på baken och velat kasta allt över ända. 

Ändå har lusten funnits där. 

Och längtan.

Lusten och längtan att njuta av processen att skapa.

Jag har gått in med hull och hår i projekt och kört skiten ur mig. Stanna upp? Varför det? bara att mosa på! Till nästa mål och nästa och nästa. 

Tröttsamt. Uttorkande. Vansinnigt tråkigt för konstnären.

Men nu.

Nu har det hänt något.

I en meditation såg jag mig själv i ett skogsbryn. 

Och jag kände, att nu är jag på väg. 

På väg åt det där hållet som innebär att njuta av processen.

Sakta men säkert. 

No rush. 

No push. 

Tar det i min takt. 

Finner jag något intressant på grusvägen så stannar jag och utforskar det.

I sann Nalle Puh-anda.

Tiddelipom

Tänk snabbt v20

Måndag och dags för veckans tänk snabbt hos enligt O.

Veckans fem val i Tänk snabbt lyder:

jordgubbar eller smultron?

basilika eller koriander?

nya böcker eller gamla godingar?

Sveriges 12:a eller Eurovision: Europe shine a light?

svenska eller engelska?

Mina svar är:

Jag väljer båda. Det är så gott med jordgubbar och smultron och blåbär och glass. Åh, nu längtar jag till sommaren.

Basilika föredrar jag. Så god till vitlök!

Nya böcker. Det är fantastiskt med alla böcker som kommer!

Eurovision.

Svenska. Fast det finns tillfällen då jag ser på översättningen att boken skulle nog göra sig bättre på originalspråket.

Skrivstreak

Då var maj månad här. April präglades av yoga för Göran Boll, meditation för Helena-Magdalena Ivekrans-Nätt samt prova på i The creative doer community. Förutom det läste jag ovanligt mycket, så nu hoppas jag att maj kommer präglas av mycket skrivande. Till min hjälp har jag bland annat en skrivutmaning som pågår på Instagram denna månad, startad av Wrinspo. Hon körde samma sak förra året och jag hängde på även då. Det är otroligt vad mycket som har hänt i skrivandet sen dess. Draksagan har vuxit. Rejält. Jag har ingen aning om hur lång den blir, allt jag vet är att den utspelar sig under en hösttermin. Jag skriver vidare och låter berättelsen jäsa.

Det där med att låta berättelsen jäsa är inte precis min starka sida. Men jag lär mig. Jag har insett att jag är mycket av en målmänniska, och därför är det en stor utmaning att njuta längs vägen. Att låta bli att stirra sig blind på målet och njuta av varenda steg, att resan dit är det enda som betyder något. Jag föredrar helt klart att redigera texten av den anledningen, för då är det första utkastet skrivet. Jag försöker då och då påminna mig själv om texten i bilden.

Tänk snabbt v18

Ny vecka och då passar det bra med veckans tänk snabbt hos enligt O.

Veckans snabba lyder:

påskbrasa eller majbrasa?

Sveriges Radios romanpris eller Årets bok?

noveller eller lyrik?

långkörare eller mini-serier?

HBO, Netflix eller Viasat

Här kommer mina svar:

Jag väljer majbrasa. Visste inte ens att påskbrasa fanns. Fast i år blir det ingen majbrasa heller, det blir nog att mysa med en bok i soffan istället. Eller om det blir med Draksagan, vi får se.

Årets bok, det är roligt att se vilka böcker som är populära bland läsarna.

Noveller läser jag gärna. En klar favorit är Alice Monroe. Det finns många fler novellantologier såsom Under misteln och Våreld.

Långkörare. Det är gott att försvinna in i den världen bra länge och få hjärnan att tänka på annat än covid-19.

Inget av alternativen väljer jag. Däremot kan jag gärna titta på SVT Play emellanåt. 

Mannen som hyrde en familj

Bokens titel: Mannen som hyrde en familj

Författare: Susanne Brijker

Förlag och år: Hoi förlag 2019

Finns hos: Hoi förlag  Omnible samt
Här o här 

ISBN: 9789176971956
Betyg:-5

Handling:

Trots att han är långt över pensionsåldern har 83-årige Gustav inga planer på att lägga karriären och därmed sin höga position på hyllan. Men mitt under ett viktigt styrelsemöte faller han plötsligt ihop av en stroke. När han vaknar på sjukhuset kan han tänka klart, men kroppen vill inte lyda honom och talet hänger inte längre med.

Gustav, som inte har några barn, tvingas inse att han inte kan ta hand om sig själv och flyttar till StjärnHof, traktens lyxigaste äldreboende. Här värderar man att familjen finns på plats och eftersom Gustav alltid strävat efter att vara lyckad hyr han en familj. Lättare sagt än gjort. Istället för den perfekta familj Gustav tänkt sig står han nu med den evighetsstuderande losern Kristoffer till son, en ensamstående mamma till svärdotter och hennes två diagnosspäckade ungar till barnbarn.

Mina tankar:

Den här boken innehåller sorg, kärlek, humor och allvar utan att det blir jobbig läsning. Gustav är en rik man som har satsat allt på karriären. Han har därför ingen familj vilket blir ett problem för honom när han kommer in på ett äldreboende. Jag tyckte mycket om den här boken. Den gav mig många goda skratt då Gustav ser på sin omgivning. Jag associerar till En man som heter Ove, eftersom den boken också handlar om en ensam gubbe, men jag tycker den här berättelsen är ett strå vassare då den bjuder på så många snygga gestaltningar. Det var en fröjd att läsa boken för kärleken till svenska språket och hur man kan beskriva en händelse ur en 83-årings perspektiv och samtidigt få en att gapskratta. Det är en välskriven berättelse som aldrig blir tråkig. Jag fick både skratta och gråta och känna en värme i det fina med att ha en sorts familj även om man inte är det rent genetiskt. Hoppas verkligen att boken blir film för det var många scener som blev så levande med Susanne Brijkers skickliga gestaltning.

Tusen tack Hoi förlag och Susanne Brijker för att jag fick läsa och recensera denna varma och roliga debutroman!

Struktur i draksagan

Regnet smattrar mot rutorna när jag skriver det här. Stormen Dennis ruskar om i trädkronorna och jag försöker skapa struktur i draksagan del 1. Det går rätt bra. Har insett att det var det som fattades i manus. Har skrivit en himla massa men saknat en vettig struktur. Det är svårt att få grepp om en hel hösttermin, det går inte att ha allt i huvudet - vilket jag försökte med i det längsta. Således åkte papper och penna fram. Datorn är bra för det mesta, men hjärnan behöver ibland ett papper att hålla i för överblickens skull.

Nu har jag skapat den. Jag har gått igenom en enorm utveckling sen jag började skriva på draksagan 2017, och den resan är inte över än. Inte på långa vägar, som det känns just nu. Men vad spelar det för roll? Jag har lärt mig att njuta av resan istället för att stirra mig blind på målet. En verklig utmaning för den som har en stark presterare inom sig. Istället pausar jag ofta och njuter av tulpanbuketten istället. 

Eller dricker en kopp te.

Intervju: Eli Åhman Owetz

Rolig läsarrespons Eli har fått.

Författaren Eli Åhman Owetz (senast aktuell med Brevvännerna) svarade på några av mina frågor i intervjun hos Skrivradion. Eftersom jag hade cirka 20 frågor kvar hörde jag med Eli om hon kunde tänka sig att svara på fler. Här nedan följer svaren.

Du har skrivit sex romaner hittills. Vilken bok var roligast respektive jobbigast att skriva?
Roligast hade jag nog när jag skrev Anna-Lisas Antik, min debutroman. Det var bara på skoj, en lek,en kontrast till jobbet där jag börjat vantrivas. Inga krav, inga läsare eller förlag som förväntade sig något. Bara jag och berättelsen.

För en del författare blir karaktärerna så levande att det känns tomt efteråt när manuset är färdigt för utgivning. Vilken karaktär har känts mest nära respektive mest utmanande för dig att skriva om? Varför just den? Var Erik i Brevvännerna lätt att komma nära?
Kompisarna Bettan, Matte och Carina i ”Hemma hos Bettan” kändes nära. De är 54 år och har varit kompisar sedan de var 14. Jag hämtade bitar av mig själv till alla tre karaktärerna och lät dem lyssna på samma musik som jag lyssnade på under 1970-talet.  Och det var vänskapen med mina gamla kompisar från den tiden, vi är fortfarande vänner, som gav mig idén till boken.
Erik? Jo, jag tyckte det var lätt att komma nära Erik, precis som med Matte i Hemma hos Bettan. Jag har alltid haft lätt att umgås med killar, män, och tänker ibland att jag är manligare än många män jag mött. Min redaktör Sarah fick mig att stryka några formuleringar i ”Bettan”, hon tyckte att Matte lät gubbig. Så det kanske är det jag är - en gubbe!

Vilka är dina tre bästa råd till en aspirerande författare?
1. Skriv av lust och med glädje.
2. Låt sedan ditt färdiga manus vila en tid och skriv sedan om och och om och om och textredigera tills du inte orkar längre.
3.Skicka in till många förlag och om något av dem erbjuder dig utgivning låt Författarförbundet granska kontraktet innan du tackar ja.

Vilken är den roligaste läsarresponsen du fått?
Många läsare skriver till mig om trekaffet i butiken Anna-Lisas Antik. De gillar att det återkommer i böckerna och tycker att jag ska öppna en retrobutik så att de får komma på trekaffe. Och på en releasefest fick jag en burk toscakakor i en fin burk med etiketten ”Till 3-kaffet” av en läsare. Hon hade dessutom satt dit en klisterlapp i form av en groda, en referens till en händelse på ett trekaffe i ”Flickorna i speceriaffären”. Och sedan fick jag en vacker broderad duk av en annan läsare, på Feelgoodfestivalen i somras, också tänkt till trekaffet. Så häftigt!

Vilken/vilka författare inspireras du av? Varför denna/dessa?
Det kanske låter konstigt, men jag inspireras inte av andra författare när det gäller skrivandet. Jag känner att jag har min egen ton och mitt eget språk och försöker utveckla det istället för att snegla på andra för inspiration. Men jag har förstås favoritförfattare, till exempel P O Enquist, Majgull Axelsson, Anders de la Motte och amerikanska Mary Kay Andrews (som skriver feelgood som utspelar sig i amerikanska Södern). 

Vad läser du just nu?
Mina julklappsböcker: Deckaren/spänningsromanen ”The Hunting Party” (Nyårsfesten) av Lucy Foley och självbiografin ”Me Elton John”.

Tusen tack Eli Åhman Owetz för en trevlig intervju!

Sister Suicide av Kris Kite

Bokens titel: Sister Suicide
Författare: Kris Kite

Förlag och år: Under the Kite Publishing 2019

Finns hos: Under the Kite Publishing  Omnible samt
Här o här 

ISBN: 9789198525014
Betyg:4

Handling:
PANG! Min panna slår in i en haka och magen buffar mot en kropp. Jag tar ett steg bakåt och kväver en flämtning. Jay Drake står livs levande framför mig! Reagerade han inte på mig, eller? En liten skiftning i ansiktet? Det är svårt att veta, pilotsolglasögonen döljer. Han rättar till pannbandet under den spanska hatten. Sekunderna är minuter, mitt hjärta slår i hundratjugo, tills Jay smilar befriande.

Junia, en rocktjej från Bredäng, törstar efter kärlek och trygghet, något hon inte fått under sin uppväxt. Jay, gitarrist i det engelska rockbandet Dragons, är rädd för kärlek och vågar inte släppa in någon i sitt liv. Efter att de två krockat in i varandra kan ingen av dem stå emot den passion som snabbt växer fram. De påbörjar en resa i det djupa, vad de saknar och längtar efter, men inte klarar. Jays missbruk ligger som nattsvarta vingar över dem båda. Kommer de att bli varandras räddning eller undergång?

Mina tankar:
Sister Suicide är en välskriven debutroman om rocktjejen Junia som blir kär i gitarristen Jay. Vi får följa henne till London där hon skapar sig ett liv. Jag har aldrig läst något liknande och blev positivt överraskad. Måste erkänna att jag var rätt fördomsfull när jag satte igång. Dels var det omslaget, dels var det baksidestexten som gjorde att jag drog mig för att läsa. Den snygga gestaltningen fick mig dock snabbt på bättre tankar. och nu är jag glad att jag fick chansen att läsa denna annorlunda roman. Vanligtvis läser jag en hel del feelgood, men när jag började med den här var jag rejält blasé på den genren. Sister Suicide var därför perfekt att varva med, den rådde bot på likgiltigheten! 

Den är snyggt gestaltad och har vackra formuleringar här och var. Det är en ganska dyster historia, vilket kanske är vad man kan vänta sig av en berättelse med "sex drugs and rock 'n' roll". Men kärleken mellan Junia och Jay finns där hela tiden, trots Jays missbruk och ångest att våga satsa på dem. Det var speciellt en scen som träffade mig rakt i hjärtat. Det var när Junia pratar med Jay om att bli ett par. Hon säger något i stil med "Det är inget märkvärdigt" Och jag tänker att så är det med många saker här i livet. Vi springer omkring och undviker dem för att vi bygger upp värsta ångesten, istället för att avdramatisera och bara göra det. Jag tyckte mycket om boken för Junias envisa kärlek till Jay, för deras starka kärlek överhuvudtaget. Jag hoppas att det kommer en del två, för jag vill så klart veta hur det gick för Junia och Jay sedan.

Tusen tack till Kris Kite och Under the Kite Publishing för att jag fick läsa och recensera denna starka och fina debutroman! 

Redigeringen fortskrider

Jag ska aldrig mer säga att jag bara ska skriva ner en saga. Jag trodde det skulle gå fort att skriva ned Sagan om älvklockan, men den bara växer och växer. Jag har börjat förstå att det är vanligt vid redigering. Det är precis samma fenomen med draksagan. Ursprungligen var Sagan om älvklockan på 17 sidor. Nu har den vuxit till 25. Så naiv jag var. Men nu är jag inne på sista tredjedelen i alla fall. Fyra dagar är Rosa och geten hos trollen. Jag har nu kommit till dag två.

Det blir säkert bra i slutänden. Jag ska inte pressa fram något utan mera tråckla och brodera, då fungerar jag som bäst. Och rätt vad det är har jag skrivit färdigt allt! När nu det blir. Kanske i mars? Vi får se. Huvudsaken är att jag har roligt på vägen. Och det har jag nu, särskilt med att skriva om trollmor. Hon är störtskön!

Inspiration

Efter att ha tagit ledigt från skrivandet under jul- och nyårshelgerna drog jag igång igen. Jag fortsatte med sagan om Älvklockan då den var lättast att komma in i efter uppehållet. Jag håller på att redigera och har nu kommit till sista tredjedelen. I det avsnittet möter Rosa och geten några troll. Jag insåg när jag skrev om trollmor att jag hämtat inspiration från gangstrar i Johannes Vivers debutroman Dagen F. Lite otippat kanske, men mycket underhållande vilka vägar ens fantasi tar.

En inspirationskälla.

Jag hämtar inspiration överallt, även i vuxenromaner. En kanske kunde vänta sig att jag skulle läsa framförallt barnböcker eftersom jag skriver för barn, men nix - jag läser allt möjligt. Jag tror det är nyttigt för hjärnan att pröva olika genrer och berättarstilar. Så läs allt du kommer över, det är mitt råd.

Skrivradion

När jag började skriva på Draksagan del 1 sökte jag på nätet om synopsis. Poddradion Skrivradion kom då upp bland förslagen och jag började lyssna. Det var som att hitta en guldgruva. Här finns intervjuer av många intressanta författare som generöst delar med sig av skrivtips mm. Sara Lövestam, Stefan Casta, Louise Halvarsson för att nämna några. Som lyssnare har du möjlighet att skicka in förslag på författare du vill veta mer om. Jeanette Niemi på Kreationslotsen tar gärna emot förslag, så jag tipsade om Brevvännerna av Eli Åhman Owetz. Jeanette blev intresserad så jag skrev några frågor. Det blev hela 25. Några av de frågorna fick jag svar på i intervjun av Eli Åhman Owetz. Här kan du lyssna på Eli. Här finns även min recension av Brevvännerna.

Bara lite till

Bokens titel: Bara lite till
Författare: Simona Ahrnstedt

Förlag och år: Bokförlaget Forum 2019

Finns hos: Forum Omnible här och här 

ISBN: 9789137153377
Betyg: 4

Mina tankar:
I september blev jag tillfrågad av Simona Ahrnstedt om jag ville läsa och recensera hennes senaste roman. Det ville jag så klart, Simonas böcker är något utöver det extra i romanceväg. Hon lyckas väva samman tankar om jämställdhet och kroppsideal med attraktionen mellan man och kvinna utan att det blir klyschigt. Hon skriver om smarta kvinnor med stor värme och humor. Så är det även i denna bok. Stella Wallin är en smart, begåvad och mycket sykunnig kvinna som drömmer om att gå en utbildning i New York. Här finns mer att läsa om handlingen.

Bara lite till är en bok med mycket mys. Det är som att öppna en ask med riktigt lyxiga praliner och mumsa i sig varenda en. Jag tyckte mycket om den, men det är något som saknas och jag tror det är att Stella har så väldigt lätt för sig trots allt som sker. Som Thor konstaterar – allt går fort för Stella. Vips så har hon fått bra kontakt med ägaren till second handbutiken och vips så har hon grävt fram en symaskin så hon kan sy kläder. Hon gör livet på landet till en variant som funkar för henne. Hon är skicklig psykolog också, får alla som har konflikter att bli sams som i ett trollslag när hon provar fram kläder med dem.

Jag hade väntat mig mer av Stella, men på det stora hela är det här en härlig bok att sluka medan regnet smattrar mot rutan. Det är visserligen december, men här i Linköping lyser snön med sin frånvaro. Gott är det då att få drömma sig bort till våren med Bara lite till. Jag längtar redan till nästa bok av Simona Ahrnstedt.

Tack Bokförlaget Forum och Simona Ahrnstedt för att jag fick läsa och recensera!