Dagens ❤️

 

Såg dagens ❤️ på promenaden. Gick och tänkte på annat när jag blev varse att det faktiskt var ett hjärta i asfalten. Dags att pausa och plocka fram mobilen. Först ville jag ta bort lövet, men sen kom jag fram till att det skulle vara där. Jag är inte ute efter perfektionism, snarare det motsatta. Och kanske blev hjärtat perfekt med lövet? 

 

Apropå om promenaden - jag tänker så bra när jag rör på mig. Tankar faller på plats och jag ser helheten när jag går promenaden. Det händer ofta att jag stannar till och antecknar något i mobilen. Förr hade jag en liten anteckningsbok med mig överallt som jag antecknade i, men sen jag skaffade en smartphone och framförallt började använda onenote-appen, då började jag anteckna mer i den. Det är lätt att lura sig med att sitta ännu mer kommer lösa den där knuten i manuset. Oftast är det rörelse som gäller. Rör på kroppen, då får hjärnan en chans att sortera.

 

Hur gör du för att komma loss i en tankehärva?

40-någonting

Fyller år idag minsann. Inleder därmed det sista året som 40-någonting och jag fick behärska mig för att inte öppna posten som kom igår. Men nyfiken kan man vara ändå! Höll till och med upp brevet jag fått från min syster och försökte se vad som fanns innanför. Men det var helt omöjligt att se. Så det fick vänta till nästa dag. Fick även ett stort tjockt kuvert från min nära vän Anna. Det lät jag också bli att öppna. Men oj, vad nyfiken jag var! Vred och vände och försökte lista ut vad som var i. Även det var förstås omöjligt att gissa. Så idag blev det glädje att öppna grattishälsningarna. En glad grattishälsning från min lillasyster samt en kalender från Anna, där hon tagit alla foton själv. Och vilka fantastiska bilder sedan!

 

Siktar på att fortsätta vara så härligt glad och förväntansfull resten av livet, särskilt inför brev och paket som ska öppnas en viss dag. Det är något särskilt med att få post. E-post och chatmeddelanden i all ära, men riktig post - det smäller högre.

Yogastreaken i maj

Då var juni här. Jag körde en yoga streak under maj. Det var tufft till en början, men sen lossnade det. Det är väldigt effektivt att köra varje dag, för när jag hade hållt på i ungefär 14 dagar - då var det svårt att bryta. Jag ville inte bryta, för jag ville inte avbryta kedjan på 14 dagar. Så jag började prioritera att få yogan gjord istället för att skjuta upp den. Även om det ibland blev 21:30 ca. Det gjorde för övrigt inget att köra yoga så sent, var jag trött så slocknade jag gott ändå efteråt. 

Resultatet blev 28 dagar med yoga av 31 dagar i maj månad. Grymt stolt över detta resultat!

Nu siktar jag på att göra yoga hela juni. 

Tror du jag fixar det? 

One big family

We are co-creators in this giant web. 

A web of many colours, creating an infinite mosaic of all souls.

Let’s act accordingly; 

sending love, sending peace, sending respect. 

Humble me lord, aligning with the web. 

Humble me, so I can see better. 

Humble me, so I can hear better. 

Humble me, so I can listen better. 

Humble me, so I can love truly from my heart.

Let's get dirty

 

Let's get dirty.

Let's put our hands deep down into the soil.

Let's get dirt under our nails and soil in our faces.

Let's not give a damn shit about that.

Let's have leaves in our hair,

Let's roll around in the soil,

Let's lay down on the ground and listen.

Can you hear the heartbeat of Mother Earth?

No?

Dig even deeper!

Get really, really messy and paint your face with soil. 

Brown, warm soil, heated by the sun rays and crowded of life.

And now, my dear - with the wild twinkling in our eyes - let's get the shit out through our asses.

Yes. Asses.

Because you know what?

This is our shitty first draft.

Don't you even try to make it look nice!

Don't you even dare trying make it look good!

That's not the point here, not at this stage.

So let's get really, really messy and get the shitty story out of our asses!

Let's paint our faces with soil, howl like the wolfs and cry out aloud like the indians. 

Let's connect to the heart beat of our story. 

And that, my love is all you need to know for now. The rest will unfold as you move along, taking the steps that shows for every step you leave behind you.

One step at a time.

The freedom of exploring

Freedom

Step by step

I am exploring. 

Setting myself free from boundaries and truths and norms and values that are of no use any longer. They might have been of use years ago, but now they definitely don't. 

I am experiencing the sense of exploring without boundaries, without emotional shackles. What do I want? What is the next step? I don't really know.  

And it really doesn't matter. The only thing that does matter is me allowing myself to explore, to listen, to pause; letting the thoughts land within me. There's no need to rush. I have no schedule. I am doing this because I feel this ... tingling in my heart. This ... silent calling, whispering sense of joy and YES. Not a big one, more like a tiny ripple on the water surface. But it is there. I feel it and hear it and my heart and soul says: Let's explore this more. Let's take another step in this direction and see what happens.

Berättarrösten

Jag har försökt tona in mig på katten Gustens berättelse i Draksagan, men det har varit motsträvigt. Tills en lördag för någon månad sedan. Jag fick frågan av en vän i The creative doer community om vem den här katten var som jag nämnt i olika inlägg. Jag började förklara på engelska och plötsligt blev han så väldigt levande. Det var då det slog mig. Jag ska berätta om honom på engelska! Det var som att öppna slussarna på vid gavel. Fram trädde en tydlig brittisk berättarröst som berättade om Gusten och vad han tyckte om den hemska, förskräckliga draken Fabian och hans invasion (Gustens ord) i deras liv. För att verkligen minnas hur Gusten lät i mitt huvud, spelade jag in ett stycke på mobilen som jag skrivit om Gusten. Mycket inspirerande att lyssna på under arbetets gång. Det är intressant hur språkbytet kan betyda så mycket, men det gör det. I det här fallet tror jag det beror på att jag vågar ta ut svängarna mera om det är på engelska. Det är som att filmen börjar rulla i mitt huvud. Det har jag alla Walt Disney- filmer och alla andra tecknade filmer att tacka för. Plus att det i de flesta fall är på originalspråket, det har bidragit en hel del.

Med Sagan om älvklockan är det min goda vän Ida Marie jag hör när jag läser texten. Väldigt tröstande och lite som att delta på symboldagar igen. Hon är en skicklig berätterska och har verkligen gåvan att göra en berättelse rättvisa. Jag minns särskilt den gången då Ida Marie läste min text om guiden vid en träff. Jag fick ståpäls av hennes läsning, det var helt magiskt. Det är en upplevelse jag kommer leva på länge.

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tror det är viktigt att höra rösten i berättelsen, för den utgör hjärtat i berättelsen. Det är den som gör hela historie levande. Utan en unik röst, ingen berättelse som berör. Och hur vet man när man har funnit den? Det är något du bara vet. Du känner det. Rösten skapar resonans med ditt inre. Det här är inget man kan tvinga fram. Däremot kan man leka fram den. Eller fulskriva, som det kallas för av en del. Jag blev så full i skratt när jag läste det på Instagram för jag tycker det är en klockren beskrivning av det man gör. Man bara pratar på. Det är det som är hemligheten - prata på en massa om berättelsen och den kommer veckla ut sig så småningom. Förr eller senare hittar man rösten.

Summerdays

From last year

Oh those summerdays. To go out in the garden after a rainy night and bring some wild strawberries inside. That is life quality to me. Richdom. There is nothing like the scent of strawberries and wild strawberries. Can't compare it to the one's grown in greenhouses.

I step outside and say hello to the marigolds. Some have flower buds and I smile when I see that. Thinking of my manuscript about the fairy bell who also was put into soil by me in a similar way as with growing the marigolds. Now the fairy bell is being read by beta readers and I am slowly getting to know the cat Gusten better. It is a lesson in patience to be waiting. I believe it is the biggest challenge for writers. To let go and wait for the reactions. I'm glad I have the cat to know better.

Färdig!

Sådärja! Då var Sagan om älvklockan klar. Den landade på 53 sidor totalt som ni kan se på bilden. Det som en gång var ett frö som dök upp i en meditation vecklade ut sig till en lotusblomma i betydligt större omfattning än jag anade från början. Det har varit en fascinerande resa att skriva den. Jag har fått lära mig att försöka släppa taget om hur den ska berättas och låta berättelsen visa vägen. Nyttigt och lärorikt. Efter ett antal redigeringsvändor blev det dags att sätta punkt. När jag började peta på kommatering och dylika småsaker insåg jag att det var dags att lämna den ifrån sig. Jag kommer inte längre. Visst hade jag kunnat peta vidare, men hela storyn finns där nu, så det var dags att säga hej då. Så nu har den skickats iväg till testläsare och en litterär agent. Så småningom skickar jag också till förlag. Känner mig inte riktigt redo för den resan än dock. En sak i taget. Ska bli spännande att få respons från testläsarna och agenten om Rosa, älvklockan och geten.

Den inre kritikern

En påminnelse till mig själv: ta inte din inre kritiker på så stort allvar.

I kursen Kom igång och skriv! där jag var testpilot fick vi lämna in en dramaturgisk kurva för en karaktär i ens manus. Jag bestämde mig för att börjat titta på mitt råmanus "Stavet hormar" igen, (det är en ordlek för den som undrar) en feelgood historia som jag skrev på 2014. Den har legat på vänt sen dess (barnböcker pockade på mer) och i mitt huvud hade det jag skrivit förminskats till ett i all hast nerkrafsat råmanus. Rätt skönt att inse att jag hade skrivit bra mycket mer än så.

Väldigt roligt att få konstruktiva tips och råd för hur jag kan utveckla mitt manus. Nu blev jag riktigt sugen på att utveckla historien ytterligare!

Tack Sofia Ymén för jättefin feedback på dramaturgin! Så glad att jag tog chansen att vara testpilot!

Det imperfekta

Jag skissar på en grej.

En målning som handlar om integritet.

Jag ritar med kolpennan.

Pausar.

Rådbråkar med mitt inre.

Suddar och ritar om.

För dialog med bilden i mitt inre och det som kommer ut på papper.

Får inte till känslan.

Suddar igen.

Blir frustrerad. Spänner mig. Andningen stannar upp.

Jag sansar mig. Varför stressa?

Ingen väntar sig en målning.

Ändå finns den där. Stressen och pressen.

Jag släpper skissen.

Går ut i trädgården istället.

Påtar i jorden.

Rensar ogräs.

Pysslar om.

Småpratar med växterna.

Går in när jag känner mig mätt på trädgården.

Tittar på målningen igen.

Ta det inte så himla allvarligt, lugnar jag mig själv.

Men det ska samtidigt kännas bra i magen, det imperfekta ska kännas bra.

Landa mjukt i mitt inre.

Jag sneglar på pennan och suddet.

Nej.

Inte nu.

Kanske senare, men inte nu.

Jag landar i det imperfekta, att låta det växa fram på pappret.

I sin egen takt.

Sista dagen

Tänk ändå. En hel månad av skrivande i utmaningarna #skrivstreak och #livetsomförfattare15. En del dagar har det varit segt, men för det mesta har det gått bra. Så nu är det dags att klara sig på egen hand igen, haha. Det har jag gjort förr så jag lär fixa det galant nu också. Och vad gäller omfattning på det jag har skrivit - ingen aning. Jag mäter inte sådant. Jag värdesätter mera ATT jag har suttit med manus. För det är ändå det viktigaste, att jag har hållit kontakt med manus varje dag på ett eller annat sätt. Genom att grunna på timeline, genom att bekanta mig med karaktärerna, genom att utforska min egen kreativa process. 

Jag har fått bra stöttning från Wrinspo (som tog initiativet till #skrivstreak), det är jag så tacksam över. Ungefär halvvägs började jag undra vad jag höll på med. Jag skrev, men det var mera som en instruktion till mig själv. En instruktion om mitt sätt att skriva. Men jag blev lugnad med att det kan se ut så där. Så jag fortsatte. Det är jag glad för. 

Sammanfattningsvis blev maj månad något helt annat än vad jag tänkt mig. Något mycket bättre. Jag har börjat finna tron på mitt eget sätt att skriva. Att ha den tilliten är värd så mycket mer än alla skrivna ord. Och nu fortsätter jag resan. Ska redigera färdigt Sagan om älvklockan i juni samt skriva om katten Gusten i Draksagan. Det är ambitionen i alla fall. Vi får se var det har landat när jag blickar tillbaka den 30 juni.

Standing in my power

Standing in my power 

with love and joy,

won't please every (wo)man nor boy.

But hey - that's not why I'm here,

a reminder to myself

making my mind clear.

Solicitude

Solicitude

To dare walking ones path

Solicitude

To set the mind free

Solicitude

To dare to listen

Solicitude

To shut down all the critic voices and just simply listen

Solicitude

To prepare yourself to recieve

You are a reciever of the story, 

think nothing else.

Solicitude

To be brave enough to do nothing else but to recieve.

Can you do that?

Cause if you don't - let the story go and come to another reciever.

Solicitude

To just simply recieve and being the holder of the story.

Namaste

Dag 17

Gratulerar vårt grannland Norge på nationaldagen! Hörde deras fina nationalsång på radion i morse, då slog det mig att det är 17 maj idag. Jag verkar vara inne i en målarperiod. Jag läste på Facebook en liknelse om att leva livet genom att bara trampa på. Att inte fundera något på vart man är på väg. Jag tror det är vad jag gör nu i skrivandet. Jag lär mig att skriva, utforska Claras värld helt förutsättningslöst, bara för att det är så roligt. Någonstans i horisonten finns målet, men det är inte det viktiga. Det väsentliga är att jag har roligt på vägen. Och det är det jag gör nu.

Inre bild från meditation

 

Jag har kört en guidad meditation (av Lee Seger) för rotchakrat i några veckor, och i fredags hade jag en helt fantastisk upplevelse i meditationen. Det var verkligen som att ha en inre eld emellan sittbenen. Den bilden utmynnade i en målning (se ovan) som jag sen spann vidare på igår lördag och idag (se nedan). Det är så härligt att bara utforska så där. Sann skaparglädje.

Nalle Puh-mode

Lättnaden.

När saker och ting faller på plats.

När jag börjar hitta en väg att gå.

Min väg.

Min process.

Att våga älska den processen.

Att våga stanna upp och njuta.

Att våga hänge sig.

Vara i Nalle Puh-mode.

Som jag har kämpat.

Jag har inte haft något att gå efter, var jag än har tittat har kampen funnits där. Det kommer med bröstmjölken för de flesta av oss, tror jag. Så det har varit en kamp att finna just mitt sätt att skriva, att skapa, att vara kreativ. En vinglig kamp och jag har gång på gång dunsat ner på baken och velat kasta allt över ända. 

Ändå har lusten funnits där. 

Och längtan.

Lusten och längtan att njuta av processen att skapa.

Jag har gått in med hull och hår i projekt och kört skiten ur mig. Stanna upp? Varför det? bara att mosa på! Till nästa mål och nästa och nästa. 

Tröttsamt. Uttorkande. Vansinnigt tråkigt för konstnären.

Men nu.

Nu har det hänt något.

I en meditation såg jag mig själv i ett skogsbryn. 

Och jag kände, att nu är jag på väg. 

På väg åt det där hållet som innebär att njuta av processen.

Sakta men säkert. 

No rush. 

No push. 

Tar det i min takt. 

Finner jag något intressant på grusvägen så stannar jag och utforskar det.

I sann Nalle Puh-anda.

Tiddelipom

Dag 10

Dag 10 i skrivutmaningarna #skrivstreak (skriv minst en mening varje dag under maj månad) och #livetsomförfattare15 (skriv i 15 minuter varje dag på manus) gick det segt att skriva. Så kan det vara vissa dagar, det hör till. Jag försökte bestämma mig för en klasskompis namn, ska han heta Peter eller Patrik? Dylika spörsmål funderade jag på. Och skrev lite dialog. Sen fick det räcka, orken och inspirationen är inte på topp idag. Ibland är det bättre att göra något annat medan hjärnan funderar på manus. Jag har blivit överraskad mer än en gång av hur scener bara faller på plats genom att låta det bero. Genom att diska, rensa ogräs, laga mat, gå en promenad eller läsa en tidning får hjärnan tid att bearbeta.

Skrivstreak

Då var maj månad här. April präglades av yoga för Göran Boll, meditation för Helena-Magdalena Ivekrans-Nätt samt prova på i The creative doer community. Förutom det läste jag ovanligt mycket, så nu hoppas jag att maj kommer präglas av mycket skrivande. Till min hjälp har jag bland annat en skrivutmaning som pågår på Instagram denna månad, startad av Wrinspo. Hon körde samma sak förra året och jag hängde på även då. Det är otroligt vad mycket som har hänt i skrivandet sen dess. Draksagan har vuxit. Rejält. Jag har ingen aning om hur lång den blir, allt jag vet är att den utspelar sig under en hösttermin. Jag skriver vidare och låter berättelsen jäsa.

Det där med att låta berättelsen jäsa är inte precis min starka sida. Men jag lär mig. Jag har insett att jag är mycket av en målmänniska, och därför är det en stor utmaning att njuta längs vägen. Att låta bli att stirra sig blind på målet och njuta av varenda steg, att resan dit är det enda som betyder något. Jag föredrar helt klart att redigera texten av den anledningen, för då är det första utkastet skrivet. Jag försöker då och då påminna mig själv om texten i bilden.

Tänk snabbt!

Enligt O kör en utmaning varje måndag, och denna vecka hakar jag på. Utmaningen består i att svara snabbt på fem frågor. 

Veckans fem snabba lyder:

sommartid eller vintertid?

nyhetsfrossare eller inte?

Helgstudion eller Vinterstudion?

lässvacka eller läsflyt?

läsa ut eller ge upp?

Sommartid, helt klart. För det är lättare att ställa om med en timme kortare, min kropp klarar av den omställningen mycket bättre än att få en timme extra. Och sedan föredrar jag de ljusa kvällarna.

Ingen nyhetsfrossare alls här. Jag har medvetet stängt av allt sådant, i synnerhet nu med pandemin. Jag mår inte bra av att följa nyheterna, men tar så klart del av det viktigaste. Använder omgivningen som ett filter, främst är det sambon som får berätta om något stort händer, annars stänger jag av.

Ingetdera. Jag ser knappt på TV. Eller jo - jag ser gärna på långfilmer på SVTplay.

Läsflyt. Hade en liten svacka på några dagar under första helgen när pandemin var ett faktum, men sedan kom jag igång igen. Nu läser jag Pachinko, en roman som utspelar sig i Korea och Japan. Mycket fängslande och intressant läsning. 

Läsa ut - allt som oftast. Men det händer att jag tröttnar och lägger ifrån mig böcker. Det finns så många böcker där ute och vi är alla en försvinnande kort stund här på jorden, så det är lite fånigt att tvinga sig igenom en bok om man inte kommer in i den.

Böcker man blir glad av

På sociala medier görs intentionen att sprida goda vibbar, bland annat genom att dela med sig av böcker man blir glad av. Det är så mycket prat om COVID-19 överallt, så jag blev peppad att hjälpa till med att dela med mig av några böcker som gav mig många goda skratt.

Först ut är Manhattan Transfer. Hela recensionen finns här.

Nästa bok är Mannen som hyrde en familj, vill du veta mer kan du läsa här.

Nästa bok är Emmas nya liv, recensionen finns här. 

Och sist, men inte minst vill jag rekommendera böckerna om Familjen Bridgerton. Hmph, kanske du tänker. Det är ju romance....jajamensan svarar jag då. Precis som Emmas nya liv, och båda författarna har underbar humor. Julia Quinn har verkligen förmågan att göra 1800-talets England riktigt underhållande. Det tycker jag är en bedrift! (Kan villigt erkänna att jag somnar till Förnuft och känsla) Så läs och fröjdas över hur det kunde vara att leva i 1800-talets England.

Hoppas du får härliga läsupplevelser!