Acknowledge every single step, every tiny itsy bitsy step you take on this journey.
Celebrate it!
Experience it!
Discover the joy in the treasures you find along the way.
Då var juni här. Jag körde en yoga streak under maj. Det var tufft till en början, men sen lossnade det. Det är väldigt effektivt att köra varje dag, för när jag hade hållt på i ungefär 14 dagar - då var det svårt att bryta. Jag ville inte bryta, för jag ville inte avbryta kedjan på 14 dagar. Så jag började prioritera att få yogan gjord istället för att skjuta upp den. Även om det ibland blev 21:30 ca. Det gjorde för övrigt inget att köra yoga så sent, var jag trött så slocknade jag gott ändå efteråt.
Resultatet blev 28 dagar med yoga av 31 dagar i maj månad. Grymt stolt över detta resultat!
Nu siktar jag på att göra yoga hela juni.
Tror du jag fixar det?
Jag blev kontaktad av Viveka, en medlem i The creative doer community som frågade efter min postadress. Jag fattade ingenting, upptagen som jag var av andra tankar. Men jag gav henne min postadress och hon svarade något hemlighetsfullt att jag skulle få ett brev så småningom. Jaha, vad spännande tänkte jag. Vad kan det vara för något. Jag tackade henne på förhand och sen släppte jag det, livet fortsatte.
I tisdags kom brevet.
Och vilket brev sedan! Hon har alltså bemödat sig med att noga välja ut ett papper som känns rätt för ”Trust yourself flying”, designat den och sen skrivit ut alltihop på det här fina pappret.
Vilken kärlek! Alltså ärligt - jag grät när jag höll brevet i min hand.
För…digital feedback i all ära - det är så lätt att orden försvinner i mängden. Jag sparar visserligen alla positiva
kommentarer i en mapp i one note, men ändå. Det ligger där och det… liksom försvinner i mängden av alla orden jag har samlade där. Men när man får feedback så här, på papper. Det är en ynnest.
Tusen tack Viveka för denna superfina gåva!
I’m calling upon the mothers in this infinite web.
I’m calling upon the grandmothers,
I’m calling upon the great-grandmothers in this infinite web.
I’m asking you for guidance trusting the web.
I’m asking you for guidance to trust the winds,
whispering about ways in the infinite web.
I’m asking for your guidance and I’m asking for you comforting me
as I am taking my steps into the path of a wild woman.
Sisters, please, support me as I’m taking my steps.
I’m asking you for comfort,
I’m asking you for guidance,
I’m asking you for teaching me as I’m taking the steps.
Please, teach me to trust my way of living.
Please, teach me to rely on every sense or hint I receive.
Please, teach me trusting the signals.
I’m calling upon the mothers and I am gracefully receiving your guidance,
as I am taking my steps.
Thank you for holding my arms as I am stumbling.
Thank you for keeping me safe in love mood,
as I am learning to take the steps of my wild path.
Thank you for supporting me,
and joing me in the song of life.
We are co-creators in this giant web.
A web of many colours, creating an infinite mosaic of all souls.
Let’s act accordingly;
sending love, sending peace, sending respect.
Humble me lord, aligning with the web.
Humble me, so I can see better.
Humble me, so I can hear better.
Humble me, so I can listen better.
Humble me, so I can love truly from my heart.
To celebrate.
To mark the beginning of a new journey.
Celebrate the joy of receiving as you fly in alignment with the winds.
The winds that whisper to you.
Whisper: ”Up. Up. Up.”
”Where?” you might whisper.
Don’t worry about that.
Just…enjoy flying.
Just…enjoy receiving.
Just…simply…embrace life and savor the winds.
Do you feel it?
Do you even hear it?
The whispers of the ancients, of the mothers and grandmothers and grand grandmothers coming to support you, holding your arms and giving you a feeling of safety enough for you to let go and jump into the unknown.
I know.
It is scary as hell.
But do it anyway.
Because you’ll discover there’s nowhere else to go. Nowhere else your heart wants to go.
There is no way back. This isn’t really an option, and you know it.
So of you go, my darling - of you go into the unknown.
Trust the winds. Trust the divine love. Trust the stardust.
Trust you’ll know when you get there.
Right now everything is in a haze, and it is how it works.
Because you need to trust they journey itself by closing your eyes and let the winds and your heart lead you to whatever is waiting for you on that next milestone of your journey.
And thinking about it - you don’t really want to know what you will land in - do you?
No. I thought so.
So trust yourself.
You’ll know when you get there.
Trust yourself and enjoy flying.
Lita på kraften,
den är mörk som saften
Den springer ur vår jord,
blir till bröd på vårt bord
Tvivla inte, den visar dig till det som är dig kärt,
så lita på kraften, du kan leva som du nyss lärt.
Att flyga med intuitionen kan tyckas svårt,
särskilt som samhället inte uppmuntrar det hårt.
Så flyg min vän, flyg högt upp i bergen,
och lita på att du finner dina stigar om du går efter märgen.
Det kan bli läskigt som fan och det hör till,
när du trotsar allt du lärt för att göra som samhället vill.
Så stampa takten, vicka på höfterna och yla med vargen,
kasta dig ut och våga släppa taget om sargen.
You never know what may show in a session with My Rådmark.
This Saturday we had a session in Munay Ki. During the session I saw a tree, an old oak in my third eye. I reacted by twitching at first sight, because in the cortex of the oak was barbed wire. A voice kept telling me, very softly ”It is okey.” Over and over again. I came thinking of a friend that talks about that on Instagram. That it is okey to have scars. After a while, softly accepting the wire, I realized that is how life is. We all have our scars. We are here to learn, we are not here to be perfect - walking around and making no mistakes etc. Because if we don’t try and make mistakes we don’t grow. And how boring wouldn’t that be?
After the session I decided to paint the oak. This is how it turned out on paper. A dance between me and my tree of life. I keep it on my altar as a reminder of that it is okey.
