Författare sökes till julkalender 2023

Otroligt roligt projekt på gång nu hos Storify publishing! Tillsammans ordnar vi en julkalender där 24 författare skriver varsin julsaga för 6-9 år. Varje julsaga (1500 ord) har ett tema där en av 24 tomtenissar letar efter jultomtens försvunna glasögon. Julkalendern publiceras i början av november 2023, så vi ger våra läsare möjlighet att införskaffa boken innan första december.

Låter det här intressant? Mer information får du vid ett informationsmöte i TEAMS måndagen den 13 februari klockan 19. Skriv din mailadress i kommentarerna eller skicka den till mig för inbjudan till informationsmötet. 

Där kommer vi besvara alla frågor om antologin. 

Hoppas vi ses!

Enjoy the journey

 

Hope you had a lovely weekend! I’ve been tuning into the fairy bell, such a bliss. These words came to me as I was tuning in:

Acknowledge every single step, every tiny itsy bitsy step you take on this journey.

Celebrate it!

Experience it!

Discover the joy in the treasures you find along the way.

Trust yourself flying

To celebrate.

To mark the beginning of a new journey.

Celebrate the joy of receiving as you fly in alignment with the winds.

The winds that whisper to you.

Whisper: ”Up. Up. Up.”

”Where?” you might whisper.

Don’t worry about that.

Just…enjoy flying.

Just…enjoy receiving.

Just…simply…embrace life and savor the winds.

Do you feel it?

Do you even hear it?

The whispers of the ancients, of the mothers and grandmothers and grand grandmothers coming to support you, holding your arms and giving you a feeling of safety enough for you to let go and jump into the unknown.

I know.

It is scary as hell.

But do it anyway.

Because you’ll discover there’s nowhere else to go. Nowhere else your heart wants to go.

There is no way back. This isn’t really an option, and you know it.

So of you go, my darling - of you go into the unknown.

Trust the winds. Trust the divine love. Trust the stardust.

Trust you’ll know when you get there.

Right now everything is in a haze, and it is how it works.

Because you need to trust they journey itself by closing your eyes and let the winds and your heart lead you to whatever is waiting for you on that next milestone of your journey.

And thinking about it - you don’t really want to know what you will land in - do you?

No. I thought so.

So trust yourself.

You’ll know when you get there.

Trust yourself and enjoy flying.

Urmodern

En kvinna står vid ett tennfat och sköljer ansiktet. Längs hela kanten ringlar runskrift, den omger fatet som en skyddande orm med besvärjelser och böner om ett liv i kärlek och harmoni. I sinnesfrid och ödmjukhet. I underkanten till fatet hänger mängder av små vattendroppar, som i ett osynligt spindelnät hänger de där. Livets väv. Alla dessa vattendroppar är alla själar, de utgör alla den väv som bygger framtiden för kommande generationer samt släktleden från det förflutna. Alla hänger vi samman, alla utgör vi den livsväv som för mänskligheten vidare. 

I fatet ligger en solros i blodapelsinens färger. Den vill påminna om livskraften. Urkraften. Den vill mana oss till besinning och att återfå kontakten med urmodern. Hon manar till rannsakan, hon manar till besinning. Men mest av allt manar hon till ett liv i kärlek och ödmjukhet.

 

Det är en farlig tid att ha den kunskapen som runskriften berättar om, att ha den kontakten med moder jord. Men det är en livsviktig ceremoni som ska göras. Tvätta ansiktet i det fatet. Helga urmodern och urkraften. De liv hon skänker oss med sina grödor och gåvor. ❤️🙏❤️🌻

 

Vi har urvattnat kraften i många, många år. Män har ordnat det så, allt för att kontrollera oss. Allt för att få mera makt och pengar. Med sockersöta dockor och överhuvudtaget vagga in oss i föreställningen om att kvinnor är svagare. Allt för att behålla makten. Men vi är smartare. Vi vet att det kommer en tid när det feminina återtar sin plats. När vi slutar att låta oss tystas och kväsas. Ett steg i taget kommer urmodern att ta tillbaka det hon förlorat. Vi behöver henne. Hon behöver inte oss, men så länge vi är kvar som art kommer hon kalla till samarbete. Till en samverkan och synergi.

 

Olika stadier

I måndags lämnade jag över Simons äventyr till förlaget. Jag kunde inte hitta fler saker att ändra på, så det var dags att låta Linda, min förläggare, ta över. Nu väntar jag på att få hennes ändringar, sen kommer jag gå igenom texten en gång till. Det blir sista gången. Det känns läskigt och samtidigt ska det bli otroligt skönt. Jag orkar inte hålla på med en text hur många gånger som helst. Men det var effektivt att läsa högt och ändra direkt i datorn. Snart, snart kan jag släppa taget om boken helt och hållet. Det är spännande och skrämmande på en och samma gång.

Förutom Simons äventyr som vilar just nu skriver jag vidare på Draksagan del 1. Det är betydligt roligare att pyssla med det, för det är mer som en dialog mellan mig och berättelsen. Jag har skrivit mycket om vädret den senaste tiden, men eftersom september var en ovanligt varm månad så får jag justera lite. Draksagan del 1 utspelar sig under en hösttermin, så därför passar jag på nu att känna in hur kallt eller varmt det är. Det är ett bra sätt att komma huvudpersonen Clara nära också. Hur skulle hon beskriva det? Hur upplever Claras mamma vädret? Så där håller jag på. Skriver ner och reflekterar. Blandar dialog med detaljer och iakttagelser. Spånar vidare och antecknar alla tankar som poppar upp. Det blir bra det här.

Summerdays

From last year

Oh those summerdays. To go out in the garden after a rainy night and bring some wild strawberries inside. That is life quality to me. Richdom. There is nothing like the scent of strawberries and wild strawberries. Can't compare it to the one's grown in greenhouses.

I step outside and say hello to the marigolds. Some have flower buds and I smile when I see that. Thinking of my manuscript about the fairy bell who also was put into soil by me in a similar way as with growing the marigolds. Now the fairy bell is being read by beta readers and I am slowly getting to know the cat Gusten better. It is a lesson in patience to be waiting. I believe it is the biggest challenge for writers. To let go and wait for the reactions. I'm glad I have the cat to know better.

Det imperfekta

Jag skissar på en grej.

En målning som handlar om integritet.

Jag ritar med kolpennan.

Pausar.

Rådbråkar med mitt inre.

Suddar och ritar om.

För dialog med bilden i mitt inre och det som kommer ut på papper.

Får inte till känslan.

Suddar igen.

Blir frustrerad. Spänner mig. Andningen stannar upp.

Jag sansar mig. Varför stressa?

Ingen väntar sig en målning.

Ändå finns den där. Stressen och pressen.

Jag släpper skissen.

Går ut i trädgården istället.

Påtar i jorden.

Rensar ogräs.

Pysslar om.

Småpratar med växterna.

Går in när jag känner mig mätt på trädgården.

Tittar på målningen igen.

Ta det inte så himla allvarligt, lugnar jag mig själv.

Men det ska samtidigt kännas bra i magen, det imperfekta ska kännas bra.

Landa mjukt i mitt inre.

Jag sneglar på pennan och suddet.

Nej.

Inte nu.

Kanske senare, men inte nu.

Jag landar i det imperfekta, att låta det växa fram på pappret.

I sin egen takt.

Tänk snabbt v20

Måndag och dags för veckans tänk snabbt hos enligt O.

Veckans fem val i Tänk snabbt lyder:

jordgubbar eller smultron?

basilika eller koriander?

nya böcker eller gamla godingar?

Sveriges 12:a eller Eurovision: Europe shine a light?

svenska eller engelska?

Mina svar är:

Jag väljer båda. Det är så gott med jordgubbar och smultron och blåbär och glass. Åh, nu längtar jag till sommaren.

Basilika föredrar jag. Så god till vitlök!

Nya böcker. Det är fantastiskt med alla böcker som kommer!

Eurovision.

Svenska. Fast det finns tillfällen då jag ser på översättningen att boken skulle nog göra sig bättre på originalspråket.

Dag 10

Dag 10 i skrivutmaningarna #skrivstreak (skriv minst en mening varje dag under maj månad) och #livetsomförfattare15 (skriv i 15 minuter varje dag på manus) gick det segt att skriva. Så kan det vara vissa dagar, det hör till. Jag försökte bestämma mig för en klasskompis namn, ska han heta Peter eller Patrik? Dylika spörsmål funderade jag på. Och skrev lite dialog. Sen fick det räcka, orken och inspirationen är inte på topp idag. Ibland är det bättre att göra något annat medan hjärnan funderar på manus. Jag har blivit överraskad mer än en gång av hur scener bara faller på plats genom att låta det bero. Genom att diska, rensa ogräs, laga mat, gå en promenad eller läsa en tidning får hjärnan tid att bearbeta.

Skrivstreak

På Instagram pågår skrivutmaningen #skrivstreak under maj månad ledd av @wrinspo. Den går ut på att skriva en mening varje dag. En mening i ens pågående skrivprojekt. Jag märker faktiskt skillnad. Tänkte till en början att en endaste mening kan väl inte göra något men faktum är att det är en lagom ambitionsnivå. Det är som att jag lättare kommer över tröskeln. Det är annars lätt att hitta på ursäkter så som att kolla någon tv-serie. Tänka att äh, jag skriver imorgon istället. Men då blir det inte av. I och med att jag bara behöver skriva en endaste mening är det som att det känns lite lagom slappt. Jo, men en endaste mening kan jag väl klara av. Och sen kan jag sätta mig och glo TV.

Det funkar ungefär som att tänka bara fem minuter. Jag behöver bara skriva i fem minuter. Det är lika effektivt. Och rätt vad det är så har jag skrivit i typ 20 minuter.

Utskrivet synopsis.

Idag har jag fått mer ordning på mitt synopsis. Det är så häftigt, för jag ser att det regelbundna nötandet faktiskt ger resultat. Boken växer fram allt eftersom. Det är så grymt skön känsla!

Växtkraft

Åh jag är så glad! Gav mina amaryllislökar växtnäring för ca en vecka sedan. 

Det var första gången. Någonsin. Jag har verkligen inte pysslat om dem, inte följt några instruktioner. Bara givit dem vatten. Till att börja med fick de stå ute i somras rätt länge. Höll på att stryka med av frosten. (Det är rätt länge det hehe.) De fick fortfarande ingen näring, bara vatten. Sen stoppade jag in dem i en papperspåse i förrådet i typ tre månader. 

Jag glömde bort dem. Och kom på att de fanns i förrådet flera gånger men sen kom något annat emellan så.. ja ni fattar. Till slut, i början av december tog jag mig i kragen och tog bara in dem. (Alltså sådant beteende är typiskt mig. Lägger hur mycket energi som helst på att tänka att jag ska göra en sak. Sen när jag väl tar tag i det går det i ett huj. Och jag förundras varje gång över hur fort det gick trots allt. Förutom allt funderande då) Så. ..eh...ja de har ju inte fått särskilt mycket kärlek om jag säger så. Och ändå kommer en av dem nu med en blomknopp. 

Wow! Det kallar jag växtkraft!

Bokslut för april

April är snart över och jag håller på att skriva ner mina drömmar jag haft denna månad. Det är som att öppna brev till sig själv. Många är berättade med finurliga rebusar, det är lätt att fastna i detaljer i mina ivriga försök att förstå drömmens budskap. Jag skriver ner dem för hand, det är något särskilt med den processen. Kanske för att känslan är lättare att fånga.

Jag skriver ner, ritar drömmen och försöker förstå. Det är lättare att förstå när det gått en tid, blir inte lika hemmablind då. Ett halvår senare är ett bra riktmärke. Just nu koncentrerar jag mig mer på att bara rita drömmen.

Rita drömmen ger bra överblick.

Utanför är april så som april just är, väldigt ombytligt med regn och snö och till och med hagel och så emellanåt några solglimtar. Vi har varit väldigt bortskämda med ljuvliga vårdagar så när april visade sig från sin sämre sida blev besvikelsen stor. Reaktionerna lät inte vänta på fb. Men så är vi ett folk som älskar att prata väder. :) Jag går ut till tulpanerna som skjutit upp sina blomknoppar och väntar på att det ska bli varmare. Håll ut, tänker jag till dem. Håll ut, snart är det maj och då kan ni blomma. Fram till dess njuter jag av det sista av körsbärsträdens blomning.

Gissa...

... vad jag gjorde igår?

Den varma hösten har varit min räddning. Framförallt frånvaron av frost och att tjälen har lyst med sin frånvaro. Peppar, peppar! Det var fint väder igår så jag bestämde mig för att äntligen få ner lökarna. Så nu får gärna kylan komma för min del.

Hoppas på fina tulpaner till våren! :-)

Azalealycka

För två år sen ungefär klippte jag ner Azalean rejält. Den hade fått för lite vatten av sambon då jag varit bortrest en längre tid så den såg för sorglig ut med kala grenar och bara blad längst ut på grenarna. En strategi många växter har när de får för lite vatten. De lägger krutet på yttersta av grenarna och rötterna. Så jag klippte ner den för att hjälpa den att komma igen och lägga all sin energi på rötterna. 

Några av skotten stoppade jag ner i en burk med vatten. Ingenting hände. Några veckor senare bytte jag strategi, skotten stoppades ner i en kruka med jord. Egentligen ska det vara sandblandad jord men jag hade bara vanlig blomjord, så det fick duga. Över alltihop drog jag en literpåse. Sen fick det stå. Och stå. Och stå. Jorden fick en grönaktig nyans så jag drog av plastpåsen. Sen fick den stå. Och stå. Och stå. Vet inte hur lång tid det tog, men en dag la jag märke till att två skott hade klarat sig. Jag har vattnat vidare sen dess.

Två skott överlevde varav den ena blommar.

I juni upptäckte jag till min stora glädje att skotten bar knoppar. Helt otroligt! Så nu blommar båda mina Azaleor.

Ser dock på bladen att båda plantorna skulle behöva näring. Dags att ge dem mer kärlek än bara vatten. :-)

Manusarbete och blomsterprakt

Idag fick jag ner baken på stolen för att kolla på manus. Det var flera månader sen sist, så det tog sin tid att komma in i det igen. Då underlättar det att ha skrivit synopsis. Bra att komma ihåg i fortsättningen. Underskatta aldrig synopsis. Särskilt de jag skrivit för varje kapitel. De är guld för mig nu. Så nu vet jag vad som ska göras imorgon. Känns bra. Bara att tuta och köra nu då? ;-)

 

Läser just nu Steglitsan. Först studsade jag inför att hon är aningens för ordrik för min smak. Rentav pladdrig. Det där med att trycka in flera meningar i samma mening med hjälp av kommatecken och semikolon höll på att driva mig till vansinne. Vad är det för fel med att ta en mening i taget? Men nu har jag vant mig. Hon fångade mig ändå med sin rika berättelse. Det är min första bok av Donna Tartt. Får se om jag tycker hon håller måttet efter drygt 700 pocketsidor. 

I trädgården är det full blomsterprakt av bland annat ringblommorna. Jag tog en lekstund med kameran igår med lyckat resultat. Det bästa är när jag lyckas komma in i ett kravlöst tillstånd där jag leker mig fram. Gäller det mesta av mitt skapande. Inte alltid lätt att komma dit, men när jag väl gör det - åh lycka!

Lördagstankar

Njuter av den här fantastiska buketten jag fick av sambon och hans syster. En uppmuntransbukett. Det var en glad överraskning att komma hem till. Fick ta bilden ovanifrån, svårt få med alla blommorna annars. :)

Imorgon har det gått en vecka sedan jag började tappa håret. Nu har jag vant mig. Det är en annan sak att kamma håret nu. Eventuellt hår som trasslat ihop sig lossnar istället för att redas ut med kammen. Dra fingrarna genom håret är förenat med hår som följer med. Att sitta och leka med håret innebär att en del lossnar. Ingen bra idé med andra ord. Nu har väl ungefär 20% lossnat. Jag märker det på att hästsvansen minskar i mängd för varje dag. Undrar hur länge det dröjer innan det syns. Då åker resten av, jag kommer raka bort det. Känns bara fånigt att envist hålla kvar det sista. En vän tog en bild på mitt hårsvall dagen efter dos 1. Allt det här håller alltså på att lossna. Det tar sin tid.

Annars fortsätter jag plocka blåbär. Gjorde en smoothie på bland annat blåbär igår. Suveränt god! Och bara nyttigheter i den. Mums!

Blåbärslycka

Idag har det gått tio dagar sen jag fick dos 1. Mitt immunförsvar är som lägst idag men jag mår bra. Är så tacksam för detta. Det enda jag märker av emellanåt är en oerhörd trötthet som väller över mig. Då är det bara att vila en stund.

I trädgården blommar nu ringblommorna som självsått sig från fjol. De andra kommer väl så småningom, kanske rentav nästa vecka? Hoppas på det.

Jag har längtat efter blåbär några dagar och därför fick det bli en utflykt till skogen. Det är lyx att ha skogen så nära, den ligger tio minuter ifrån mig med cykeln. Efter tre timmars plockning var jag nöjd. Får bli mer blåbärsplock en annan dag. Är så där skönt mör i kroppen efter att ha suttit på huk och plockat. Blir en stunds yoga för att mjuka upp. Nu har jag i alla fall en liter blåbär att göra smoothies på. Lycka!

En säkerhetsåtgärd

Den här midsommarhelgen har gått i väntans tecken. Träffar läkaren imorgon för fortsatt planering av behandlingen. Det räckte inte att ta bort bröstet. Skolmedicinen har inte kommit särskilt långt där. De är inte helt säkra på att cancern är borta, trots att de lymfkörtlar som togs bort visade sig vara helt friska. Så de vill köra cellgifter på mig, som en säkerhetsåtgärd. Jag suckar. Bävar. Och längtar till julen, då allt det här förhoppningsvis är över. För första gången i mitt liv längtar jag efter julen på midsommar. Men jag har ju mina skäl. Jag är ju frisk egentligen. Ska det vara nödvändigt att köra något så tungt på min kropp bara för att de inte är helt säkra på att cancern är borta? Tänk om alternativmedicinen och skolmedicinen kunde komplettera varandra så jag inte behövde gå igenom det här. Tänk om alternativmedicinen kunde tala om att nej, det finns inga metastaser i din kropp så du är härmed frisk. Tänk om den svenska vården varit mer öppen och tagit hjälp av en schaman som fått se efter på energikropparna om cancern fanns kvar. Som i boken Schamansk healing. Tänk om...

Så jag flyr in i böckernas värld. Försöker inte tänka alltför mycket på hur jag kommer påverkas av cellgifterna. Kommer jag tappa håret? Kommer jag se ut som en Skalle-Per (fast en kvinnlig och betydligt yngre version dårå...) Kollar på Karin Björkegren Jones bilder på Instagram och både vill se och vill inte se hennes resa med bröstcancer. Skingrar därför tankarna med Tretton månar och är väldigt glad att jag blivit sjuk i Sverige på 2000-talet. Den boken ger ett välbehövligt perspektiv.

Hämtar också kraft i trädgården och naturen. Sådde ringblommor i måndags som nu börjat gro. Mina krukor av stjärnöga som jag planterade om samtidigt som sådden tackar mig genom att blomma.

Nog finns det ljuspunkter alltid, mitt i oron och funderingarna. Gäller bara att se dem. :-)

Detaljrikedom

Plockar med fjolårets skörd av frön från ringblommorna. Fascineras över detaljrikedomen och tänker att de skulle göra sig fint på bild. Är lite lat och tar fram mobilkameran. Den tar förvånansvärt bra bilder, eller vad säger ni?

Nalkande färgprakt

 

Novemberkaktusen är alldeles full med knoppar och jag ser med spänning på hur de sväller alltmer. Den fick, liksom Azalean, stå ute i somras och jag inbillar mig att det var ett framgångsrikt koncept.

Om några veckor ser jag fram emot färgprakten :)