Jag var på bokmässan i lördags. Blev överväldigad av
alla förlag och författare som var på plats. Tänkte att jag inte skulle
våga gå fram till någon och säga hej. Men så slog det mig att de ser ju
helt vanliga ut. Det är som att jag har gjort en kändisbild av de stora
författarna. Som Jojo Moyes. En ouppnåelig kändisbild. Som i att dit kan
jag inte nå, det där är inget för mig. Inte kan lilla jag osv. Inte kan
väl jag skriva så bra som hon. Dylika tankar och ursäkter ställer jag
upp istället för att våga sikta. Våga sikta riktigt riktigt högt.
Men
när den insikten landade - de ser ju helt vanliga ut - då tänkte jag:
vad är det som skiljer dem från mig? Att de fått ur sig sin historia och
har ett förlag i ryggen. (Om de inte är egenutgivare förstås, men det
lämnar jag utanför den här gången.)
Så det alla författare har gemensamt på mässan är att de på något vis fått sina berättelser ur sig. Och de orden har så småningom blivit en bok. Är inte det fantastiskt? Jag tycker det är helt magiskt. Så det dagliga nötandet lönar sig. Om inte dagligen så i alla fall återkommande. För det är det som gör att en bok växer fram. Det är en viktig förutsättning - att en sätter sig ner och får ner berättelsen på papper. Sen hur en går till väga - det är en annan sak - men i grunden är det samma för alla. Att avsätta tid för att få ner det du vill berätta. Få ut skiten på papper som någon stor författare sa i en intervju. Tror det var Stephen King. Med de orden går jag tillbaka till draksagan och bygger vidare.
