En säkerhetsåtgärd

Den här midsommarhelgen har gått i väntans tecken. Träffar läkaren imorgon för fortsatt planering av behandlingen. Det räckte inte att ta bort bröstet. Skolmedicinen har inte kommit särskilt långt där. De är inte helt säkra på att cancern är borta, trots att de lymfkörtlar som togs bort visade sig vara helt friska. Så de vill köra cellgifter på mig, som en säkerhetsåtgärd. Jag suckar. Bävar. Och längtar till julen, då allt det här förhoppningsvis är över. För första gången i mitt liv längtar jag efter julen på midsommar. Men jag har ju mina skäl. Jag är ju frisk egentligen. Ska det vara nödvändigt att köra något så tungt på min kropp bara för att de inte är helt säkra på att cancern är borta? Tänk om alternativmedicinen och skolmedicinen kunde komplettera varandra så jag inte behövde gå igenom det här. Tänk om alternativmedicinen kunde tala om att nej, det finns inga metastaser i din kropp så du är härmed frisk. Tänk om den svenska vården varit mer öppen och tagit hjälp av en schaman som fått se efter på energikropparna om cancern fanns kvar. Som i boken Schamansk healing. Tänk om...

Så jag flyr in i böckernas värld. Försöker inte tänka alltför mycket på hur jag kommer påverkas av cellgifterna. Kommer jag tappa håret? Kommer jag se ut som en Skalle-Per (fast en kvinnlig och betydligt yngre version dårå...) Kollar på Karin Björkegren Jones bilder på Instagram och både vill se och vill inte se hennes resa med bröstcancer. Skingrar därför tankarna med Tretton månar och är väldigt glad att jag blivit sjuk i Sverige på 2000-talet. Den boken ger ett välbehövligt perspektiv.

Hämtar också kraft i trädgården och naturen. Sådde ringblommor i måndags som nu börjat gro. Mina krukor av stjärnöga som jag planterade om samtidigt som sådden tackar mig genom att blomma.

Nog finns det ljuspunkter alltid, mitt i oron och funderingarna. Gäller bara att se dem. :-)