40-någonting

Fyller år idag minsann. Inleder därmed det sista året som 40-någonting och jag fick behärska mig för att inte öppna posten som kom igår. Men nyfiken kan man vara ändå! Höll till och med upp brevet jag fått från min syster och försökte se vad som fanns innanför. Men det var helt omöjligt att se. Så det fick vänta till nästa dag. Fick även ett stort tjockt kuvert från min nära vän Anna. Det lät jag också bli att öppna. Men oj, vad nyfiken jag var! Vred och vände och försökte lista ut vad som var i. Även det var förstås omöjligt att gissa. Så idag blev det glädje att öppna grattishälsningarna. En glad grattishälsning från min lillasyster samt en kalender från Anna, där hon tagit alla foton själv. Och vilka fantastiska bilder sedan!

 

Siktar på att fortsätta vara så härligt glad och förväntansfull resten av livet, särskilt inför brev och paket som ska öppnas en viss dag. Det är något särskilt med att få post. E-post och chatmeddelanden i all ära, men riktig post - det smäller högre.

Ring, klocka ring

Ring klocka ring, ring in den nya tiden.

Vår pappa är död, ur led är den gamla tiden.

 

Ring klocka ring, sprid din klang över hela jorden.

Vår älskade pappa har nu sagt de sista orden.

 

Vad var det för ord, var det stort eller smått?

Det är ingen som vet, det var om livets lott.

 

Nu har pappa fått frid,

Liksom var sak har sin tid.

 

Så låt oss sälla oss i en sång 

över livets gång.

 

Och önska pappa allt gott

På hans färd mot himlens slott.

 

Vad som finns där kan vi endast spekulera,

Vila i frid, nu börjar nästa era.

 

Så ring klocka ring,

Ring in den nya tiden.

 

Och låt oss ta farväl

Av pappas fina själ.

 

Redigering pågår

Sista dagen i augusti och jag filar på en novell. Lange förlag har en novelltävling med deadline imorgon, så jag försöker få till en bra knorr. Det är en text jag skrev våren -96. Jag skrev den i ett infall av plötslig inspiration, tror jag hade varit på något uteställe och väl hemkommen kom den här texten. Den handlar om en tonåring (typ 17 kanske?) som står på en trottoarkant och trånar. Trånar efter tjejen som ligger på verandan och sover. Mer får ni förhoppningsvis läsa i novellsamlingen som kommer ut i December. Den texten håller jag på att bearbeta nu. Det är fint att säga hej till mitt dåvarande jag. Tänk att jag många år senare skulle skicka in just den texten till en novelltävling. Tur jag inte visste då vad jag skulle göra med den. Tror jag hade fått väldigt kritiska tankar om texten. För det är ju så det är med att skriva: så väldigt viktigt att låta orden bara flöda ut ur pennan. Texten är för övrigt ett tidsdokument, för den utspelar sig före mobiltelefonernas tid. Mycket befriande att inte ha någon mobiltelefon med i berättelsen. För de där små datorerna som vi ringer på, de styr våra liv mer än vi vill erkänna.

Enjoy the journey

 

Hope you had a lovely weekend! I’ve been tuning into the fairy bell, such a bliss. These words came to me as I was tuning in:

Acknowledge every single step, every tiny itsy bitsy step you take on this journey.

Celebrate it!

Experience it!

Discover the joy in the treasures you find along the way.

Yogastreaken i maj

Då var juni här. Jag körde en yoga streak under maj. Det var tufft till en början, men sen lossnade det. Det är väldigt effektivt att köra varje dag, för när jag hade hållt på i ungefär 14 dagar - då var det svårt att bryta. Jag ville inte bryta, för jag ville inte avbryta kedjan på 14 dagar. Så jag började prioritera att få yogan gjord istället för att skjuta upp den. Även om det ibland blev 21:30 ca. Det gjorde för övrigt inget att köra yoga så sent, var jag trött så slocknade jag gott ändå efteråt. 

Resultatet blev 28 dagar med yoga av 31 dagar i maj månad. Grymt stolt över detta resultat!

Nu siktar jag på att göra yoga hela juni. 

Tror du jag fixar det? 

Fantastisk feedback

Jag blev kontaktad av Viveka, en medlem i The creative doer community som frågade efter min postadress. Jag fattade ingenting, upptagen som jag var av andra tankar. Men jag gav henne min postadress och hon svarade något hemlighetsfullt att jag skulle få ett brev så småningom. Jaha, vad spännande tänkte jag. Vad kan det vara för något. Jag tackade henne på förhand och sen släppte jag det, livet fortsatte. 

I tisdags kom brevet. 

Och vilket brev sedan! Hon har alltså bemödat sig med att noga välja ut ett papper som känns rätt för ”Trust yourself flying”, designat den och sen skrivit ut alltihop på det här fina pappret. 

Vilken kärlek! Alltså ärligt - jag grät när jag höll brevet i min hand. 

För…digital feedback i all ära - det är så lätt att orden försvinner i mängden. Jag sparar visserligen alla positiva

kommentarer i en mapp i one note, men ändå. Det ligger där och det… liksom försvinner i mängden av alla orden jag har samlade där. Men när man får feedback så här, på papper. Det är en ynnest. 

Tusen tack Viveka för denna superfina gåva!

The calling

I’m calling upon the mothers in this infinite web.

I’m calling upon the grandmothers,

I’m calling upon the great-grandmothers in this infinite web.

I’m asking you for guidance trusting the web.

I’m asking you for guidance to trust the winds, 

whispering about ways in the infinite web.

I’m asking for your guidance and I’m asking for you comforting me 

as I am taking my steps into the path of a wild woman.

Sisters, please, support me as I’m taking my steps.

I’m asking you for comfort,

I’m asking you for guidance,

I’m asking you for teaching me as I’m taking the steps.

Please, teach me to trust my way of living.

Please, teach me to rely on every sense or hint I receive.

Please, teach me trusting the signals.

I’m calling upon the mothers and I am gracefully receiving your guidance, 

as I am taking my steps.

Thank you for holding my arms as I am stumbling.

Thank you for keeping me safe in love mood, 

as I am learning to take the steps of my wild path.

Thank you for supporting me, 

and joing me in the song of life.

One big family

We are co-creators in this giant web. 

A web of many colours, creating an infinite mosaic of all souls.

Let’s act accordingly; 

sending love, sending peace, sending respect. 

Humble me lord, aligning with the web. 

Humble me, so I can see better. 

Humble me, so I can hear better. 

Humble me, so I can listen better. 

Humble me, so I can love truly from my heart.

Trust yourself flying

To celebrate.

To mark the beginning of a new journey.

Celebrate the joy of receiving as you fly in alignment with the winds.

The winds that whisper to you.

Whisper: ”Up. Up. Up.”

”Where?” you might whisper.

Don’t worry about that.

Just…enjoy flying.

Just…enjoy receiving.

Just…simply…embrace life and savor the winds.

Do you feel it?

Do you even hear it?

The whispers of the ancients, of the mothers and grandmothers and grand grandmothers coming to support you, holding your arms and giving you a feeling of safety enough for you to let go and jump into the unknown.

I know.

It is scary as hell.

But do it anyway.

Because you’ll discover there’s nowhere else to go. Nowhere else your heart wants to go.

There is no way back. This isn’t really an option, and you know it.

So of you go, my darling - of you go into the unknown.

Trust the winds. Trust the divine love. Trust the stardust.

Trust you’ll know when you get there.

Right now everything is in a haze, and it is how it works.

Because you need to trust they journey itself by closing your eyes and let the winds and your heart lead you to whatever is waiting for you on that next milestone of your journey.

And thinking about it - you don’t really want to know what you will land in - do you?

No. I thought so.

So trust yourself.

You’ll know when you get there.

Trust yourself and enjoy flying.

Lita på kraften

 

Lita på kraften,

den är mörk som saften

Den springer ur vår jord,

blir till bröd på vårt bord

Tvivla inte, den visar dig till det som är dig kärt,

så lita på kraften, du kan leva som du nyss lärt.

Att flyga med intuitionen kan tyckas svårt,

särskilt som samhället inte uppmuntrar det hårt.

Så flyg min vän, flyg högt upp i bergen,

och lita på att du finner dina stigar om du går efter märgen.

Det kan bli läskigt som fan och det hör till,

när du trotsar allt du lärt för att göra som samhället vill.

Så stampa takten, vicka på höfterna och yla med vargen,

kasta dig ut och våga släppa taget om sargen.

My tree of life

You never know what may show in a session with My Rådmark.

This Saturday we had a session in Munay Ki. During the session I saw a tree, an old oak in my third eye. I reacted by twitching at first sight, because in the cortex of the oak was barbed wire. A voice kept telling me, very softly ”It is okey.” Over and over again. I came thinking of a friend that talks about that on Instagram. That it is okey to have scars. After a while, softly accepting the wire, I realized that is how life is. We all have our scars. We are here to learn, we are not here to be perfect - walking around and making no mistakes etc. Because if we don’t try and make mistakes we don’t grow. And how boring wouldn’t that be? 

 

After the session I decided to paint the oak. This is how it turned out on paper. A dance between me and my tree of life. I keep it on my altar as a reminder of that it is okey.