Jag trodde jag hade vant mig vid det här laget. Att jag inte kunde bli lyrisk fler gånger, för jag reagerade inte särskilt mycket på omslaget. Inte heller på illustrationerna.
Däremot - när jag såg mitt namn på försättsbladen var det hög wow-faktor. Jag rös. Det här är på riktigt. Inte bara en produkt av min fantasi som jag har läst fram och baklänges otaliga gånger i jakt på konstiga formuleringar. Har manglat texten så många gånger att jag känt mig kräkfärdig på berättelsen. Men nu börjar det brännas.
Jag som trodde att jag skulle bli lyrisk av omslaget, som de flesta andra jag följer i sociala medier. Men inte då. Jag fick lyckorus av försättsbladen.
Allt jobbet jag har lagt ner på Simons äventyr, det känns så värt det. Jag ska lägga den här känslan på minnet för framtiden, att peppa mig själv när jag misströstar om råmanus. Då ska jag plocka fram euforin. För att orka lite till.
Det händer nu. På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar