Skrivkompis

I våras när jag lärde mig skriva noveller blev jag med skrivkompis. Det började med att vi bollade tankar om våra noveller och gav respons till varandra. Sedan har det bara fortsatt. Om jag bara får ge någon ett enda råd i skrivandet så är svaret givet. Skaffa en skrivkompis. Jag och Anette, vi är som parhästar ihop. Vi pratar allt i skrivandet. Om tvivel, om rädslor, om framsteg, om drömmar, om saker vi har läst som vi vill prata om. Om handböcker vi läser, om romaner vi läser. Och om skrivandets vedermödor. Det är så gott att kunna gnälla av sig till någon som vet precis hur det känns. Och sedan kunna dela lättnaden och glädjen när det lossnar. 

De flesta säger att skriva regelbundet, det är det bästa tipset. Men jag håller inte med. För om du hittar en skrivkompis som peppar dig och uppmuntrar dig och är lite allmänt jobbig när du har en svacka – då kommer det av sig själv att skriva regelbundet. Särskilt när ni börjar prata om att utbyta texter med varandra. Då går det inte att skjuta på det. Då är det bara att sätta sig och skriva.

Resan mot de röda öarna

Bokens titel: Resan mot de röda öarna
Författare: Linus Löfgren
Förlag och år: Visto förlag 2018
Finns hos: Visto förlag Bokus Adlibris

Betyg: 3 av 5

Handling:
Plötsligt hörde Nimo en sång, lika vass och kall som känslan av en vattendroppe som rinner nerför en istapp. Han tittade ner och såg rakt in i ett gult öga med smal pupill. En benig hand sköt hastigt upp och tog tag i hans ben. Nimo försökte skrika, men ljudet påminde om en råttas pip.
Nimos trygga liv på Ringöarna förändras på ett ögonblick. Tillsammans med sina vänner dras han med på ett magiskt äventyr som kommer förändra honom och planeten Andar för alltid. 

Mina tankar:

Detta är del ett av Sagan om Vattenfolket, en fantasifylld upplevelse. Vilken fantastisk värld författaren har skapat! Det blir aldrig tråkigt utan går i högt tempo hela tiden. Det är dock några saker som gör att jag ger betyget tre. Dialogen flyter in i berättelsen på några ställen, det blir förvirrat om det är dialog eller handling. Ibland är det svårt att veta vem som säger vad. Det är nackdelen med att använda pratminus istället för citattecken vid dialog. Det är även ganska rörigt emellanåt med många namn att hålla reda på och jag undrar om barnen får ut så mycket av berättelsen? Visserligen finns illustrationer på miljöerna och en namnlista, men jag hänger ändå inte alltid med. Jag har svårt att fästa mig vid karaktärerna, tror det beror på dels att det är för abstrakt allting och dels att det är för mycket aktion istället för att befästa med detaljer. Berättelsen har annars ett målande språk som gör läsningen till ett nöje. Det jag tar med mig är hur en kan skriva när en kommunicerar telepatiskt, för det använder jag i mitt manus.

Tack Visto förlag och Linus Löfgren för att jag fick läsa och recensera!

Vägen till El Faouar

Bokens titel: Vägen till El Faouar
Författare: Harriette Sjödahl
Förlag och år: Lange förlag 2018
Finns hos: Lange förlag Bokus

Betyg: 4

Handling:

Charlotte läser franska för att glömma allt som hon inte längre vill komma ihåg. Det sägs att språket är lättare att förstå i Maghreb än i Paris och därför reser hon dit. Där på gränsen till öknen väntar en för henne okänd värld, fylld av skuggor och mystik. Där finns också Saïd, mannen med händer mörka av henna, som hjälper henne upp på kamelen. Det är för honom hon berättar vad som verkligen hände, kvällen i oktober när hennes son försvann...


Mina tankar:

Den här boken är något utöver det vanliga. Den innehåller så mycket...poesi, mystik, kärlek, kvinnor och män, gott och ont och vackra miljöbeskrivningar. Berättelsen pendlar mellan Sverige och Afrika i och med att huvudpersonen reser till Saharaöknen. Den pendlar även mellan olika tidsplan vilket gör att berättelsen har många lager. Den bygger på en sann historia och har ett vackert språk. Länge har boken väntat på att bli läst av mig och nu var det dags. Den kräver dock sin läsare, en kan inte sitta och halvsova för då missar en flörtarna med filosofen, konstvetaren och den andlige inom en – och då går en miste om en stor del av läsupplevelsen. Jag är dock fundersam på en sak – om en inte kan franska skulle nog en översättning vara på sin plats. Kanske en lista längst bak för att ge fler läsare en fin upplevelse? Jag kan varmt rekommendera boken för dig som gillar mystik och filosofiska resonemang!

Tack Lange förlag och Hariette Sjödahl för att jag fick läsa och recensera!