Hide and seek

The fox came to me, asking me to play. It's hidden in the grass, I can see his ears amongst the flowers and grass. 

"Peekaboo", it says when I reach the fox. It jumps up and find a new spot for me to find him. 

I laugh at him.

"Play with me, play hide and seek", it says and hide in the grass so I only can see the ears. 

It's evening with the golden sun rays spreading in the valley. The fox wants me to join him for joyful seeking and I smile, giggling and feeling love. Love for the beautiful creature that has come to me so I will play instead of struggling with the words.

"Peekaboo", it says again. 

I recognize that sound. An imaginary bird I created some while ago made the same sound. He's name was Kraxe and he helped me, as the fox is doing. 

"Peekaboo" it says, this time more distinctly. 

Is it irritated? Alright, I get the message. Stop thinking and get into the play mode.

Ett livstecken

Är det redan augusti? Både juni och juli har passerat och jag har varit helt tyst här. Vad har jag sysslat med då? Jag har bland annat läst på om dramaturgi sedan sist, så nu kan jag inte se en film eller TV-serie utan att notera vändpunkter och andra viktiga ingredienser i en berättelse. En del hävdar att det där kan man eftersom samtliga Hollywood filmer kör samma koncept. Jag hävdar det motsatta. Antar det är för att jag blir så engagerad i filmen att jag inte känner igen tankesättet. Jag har liksom inte tid eller lust att fundera på dramaturgi för det är ju så spännande. Min inlevelseförmåga har det aldrig varit fel på, hehe. Lite väl bra har den varit, så pass att jag inte kan se thriller eller andra läskiga filmer utan att min hjärna får spel. Inga thrillerfilmer för min del tack. Här är det feelgood och drama som gäller.