En kvinna står vid ett tennfat och sköljer ansiktet. Längs hela kanten ringlar runskrift, den omger fatet som en skyddande orm med besvärjelser och böner om ett liv i kärlek och harmoni. I sinnesfrid och ödmjukhet. I underkanten till fatet hänger mängder av små vattendroppar, som i ett osynligt spindelnät hänger de där. Livets väv. Alla dessa vattendroppar är alla själar, de utgör alla den väv som bygger framtiden för kommande generationer samt släktleden från det förflutna. Alla hänger vi samman, alla utgör vi den livsväv som för mänskligheten vidare.
I fatet ligger en solros i blodapelsinens färger. Den vill påminna om livskraften. Urkraften. Den vill mana oss till besinning och att återfå kontakten med urmodern. Hon manar till rannsakan, hon manar till besinning. Men mest av allt manar hon till ett liv i kärlek och ödmjukhet.
Det är en farlig tid att ha den kunskapen som runskriften berättar om, att ha den kontakten med moder jord. Men det är en livsviktig ceremoni som ska göras. Tvätta ansiktet i det fatet. Helga urmodern och urkraften. De liv hon skänker oss med sina grödor och gåvor. ❤️🙏❤️🌻
Vi har urvattnat kraften i många, många år. Män har ordnat det så, allt för att kontrollera oss. Allt för att få mera makt och pengar. Med sockersöta dockor och överhuvudtaget vagga in oss i föreställningen om att kvinnor är svagare. Allt för att behålla makten. Men vi är smartare. Vi vet att det kommer en tid när det feminina återtar sin plats. När vi slutar att låta oss tystas och kväsas. Ett steg i taget kommer urmodern att ta tillbaka det hon förlorat. Vi behöver henne. Hon behöver inte oss, men så länge vi är kvar som art kommer hon kalla till samarbete. Till en samverkan och synergi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar