Vem bor här?

Vem tror ni bor här? 

Det står visserligen Doktor Viktor på dörren, men vem är det?

Det och andra frågor får ni svar på i filmklippet nedan, där jag berättar om Simons äventyr. Boken släpps i november och jag hoppas ni kommer tycka om den.

 

Att äta en elefant

Inspiration kan verkligen komma var som helst. Jag hittade bilden ovan på Facebook och den satte verkligen fart på min fantasi. För tänk er att det här är draken Fabian, och handen tillhör Clara. Tänk er...ja vadå? Det är nu det blir oemotståndligt att skriva. När karaktärerna får liv och allt blir så verkligt, så levande. Draksagan del 1 växer med andra ord vidare. 

Det som har varit min största utmaning hittills börjar nu landa till en insikt i mig att jag kommer ro även detta skrivprojekt i land. Ett steg i taget. Som Jeanette Niemi säger i en av sina böcker: Hur äter man en elefant? Man tar en bit i taget. Precis så är det. Hålla styrkursen och skriva på allt eftersom. Och minnas att justera synopsis med jämna mellanrum så det stämmer med filmen jag har i huvudet och det jag får ut på papper. Ibland är det tvärtom. Justera filmen efter synopsis, eftersom det jag får ut på papper ter sig helt annorlunda mot hur det såg ut i min fantasi. 

Mer feedback

Ringblommorna frodas i rabatten.

Igår fick jag så fin feedback från en av mina testläsare för Sagan om älvklockan. Vi pratade cirka en timme om berättelsen och tankar bakom de olika scenerna. Det är ett risktagande man gör att ta emot feedback från vänner eftersom man kan bli riktigt osams om det vill sig illa. Har aldrig hänt mig dock, än så länge. Jag vill att berättelsen ska bli bättre, så jag lyssnar och tackar för deras synpunkter. När det blir så fantastiskt som det blev i vårt samtal igår, då vill jag bara sätta igång att redigera med en gång. Det är hög wow-faktor eftersom jag hör hur levande berättelsen har blivit för henne. Tänk att jag kan skriva sådana berättelser att det gör läsarna lyriska. Tänk att mina berättelser blir så levande i deras huvuden.

Jag läste ett inlägg på instagram att man bör vänta minst ett par månader med att redigera sitt manus ytterligare. Jag börjar förstå avsikten med det, för det är svårt att se vad som behöver putsas efter bara en månad. Nu har det gått 1,5 månad. Därmed bör jag vänta åtminstone två veckor till innan jag börjar redigera. Men oj vad det kliar i fingrarna att sätta igång NU, särskilt efter ett så trevligt samtal som igår. Många gillar särskilt mycket den delen då Rosa och geten lär känna tomtarnas räddningstjänst. Jag längtar till manuset blir en bok. Men en sak i taget.