Surrender to the dust and raw
Surrender to the dust and raw
Explore your sources
Explore you raw, recentless resources
Get messy
Be messy
Get dirt in your face
Get dirt under your nails
Do not hesitate diving into even more dirt and joy.
Abandon the perfectionism!
Enjoy the pleasure of being alive!
Det är måndag och jag blev inspirerad av författaren Elin Jäverbrant på Instagram om att berätta vad som händer nu bland mina kreativa projekt.
Sagan om älvklockan redigeras färdigt. Den sagan som bara var ett sidoprojekt från början och landade på 53 sidor, har nu vuxit till samma volym som Simons äventyr, ca 89 sidor. Det är pirrigt att slutföra bok nummer två. Kommer ni läsare tycka om den lika mycket som Simons äventyr? Sagan om älvklockan är alltså ingen del 2 till Simons äventyr, utan är en helt annan berättelse. Jag kan inte tänka så - vem som ska tycka om älvklockan - istället fokuserar jag på att avsluta älvklockan så den kan gå vidare i nästa fas, att gås igenom av en lektör. Ett steg i taget.
Och parallellt med att jag redigerar jobbar min vän illustratören Jennie Hallberg med att skissa på illustrationer till Sagan om älvklockan. Jag tänkte när vi startade samarbetet att det är väl bara att rita. Men uppenbarligen har jag en känsla av hur det ska se ut, en inre bild som ska kännas i samklang med berättelsen, och den får jag försöka förmedla till Jennie. Det är en rolig utmaning. Om än bitvis jobbig eftersom Jennie behöver förstå vad jag har tänkt. Det är inte alltid det lättaste, tack och lov finns Pinterest att söka motsvarande bilder för att ge Jennie känslan jag vill förmedla. Den här veckan ska jag bestämma hur Rosas hem ser ut. Det har jag inte riktig koll på, det är inte så jag berättar. Här har jag alltså en del att reda ut. Det blir att leta bilder på Pinterest för att hitta den gård på landet som motsvarar känslan jag har inombords.
På bilden ser du de två novellsamlingar där jag är medförfattare. Den perfekta granen (Write together 2021) och Hårsnodden (Write together 2022) Väldigt roligt att äntligen få hålla i böckerna. Jag längtar efter att ta en likadan bild med Simons äventyr och Sagan om älvklockan. Det kommer. Simons äventyr går i tryck under 2024. Och Sagan om älvklockan vet jag inte riktigt, vi får se helt enkelt.
Sist men inte minst testläser jag även ett lovande manus med höstfeeling. Blir otroligt baksugen av Elins roman. Mer säger jag inte, ser fram emot när den kommer i tryck på något förlag. För det tror jag verkligen, att det här manuset blir antaget till publicering. Heja dig, Elin!
Han var som det stora havet.
En trygg famn att vila i.
Dagarna då vi väntade på att han skulle släppa taget om jordelivet…de lärde oss om livet.
Om livet och döden och allt som sker däremellan.
För vi föds och vi dör, och det vi gör däremellan är upp till oss själva.
Och vi fortsatte leva våra liv medan vi väntade på pappa, att han skulle släppa taget.
Vi plockade med våra saker, ackompanjerade av hans snarkningar.
Åh, de där snarkningarna som drog långa djupa timmerstockar.
Vi vande oss.
Vi vande oss vid att han låg där och andades. In, ut, in, ut.
Rätt vad det var pausade han andningen.
Vi stannade upp. Höll andan. Händer det nu? Vi räknade sekunderna och väntade med allt fokus på pappas andetag, tills han drog ett andetag igen. Och vi andades ut, för det var inte dags än.
Det var som att han ville få oss att stanna upp. Stanna upp och se livet. Stanna upp och lyssna på hans andetag. Stanna upp och se varandra, i detta nu.
Han var som havet. Han andades in, ut, in, ut i en ständig rytm.
Och vi, vi slog oss ner och blickade ut över det livet vi haft tillsammans.
Vi grät, vi mindes, vi skrattade och vi höll pappas hand medan han snarkade högljutt. In, ut, in, ut.
Livet pågick medan vi satt vid hans sida och lyssnade på hans andetag.
Livet fortsatte pågå medan pappa sakta lämnade jordelivet.
Livet pågår medan vi är upptagna med att göra just det, leva.
För vi föds och vi dör.
Och det vi väljer att göra däremellan, det är upp till var och en.
Han var som havet, och nu finns han inte mer.
Artist of the painting; Jean Rupprecht.
Då var mars månad här och jag gläds över ljuset som kommer mer och mer. Framförallt är det underbart med solljuset som dröjer kvar vid fem-tiden. Redigeringen av Sagan om älvklockan fortskrider. Har upptäckt en himla rolig app som heter Freeform. Jag som tänker mycket i bilder får stor nytta av den. Så just nu skissar jag utvecklingskurvor för Rosa, ett arbetssätt jag har fått inspiration till från författaren Anna Ahlund. Fast jag kallar det för känslobarometrar, tycker det säger mera vad det egentligen handlar om. Det är en kartläggning över hennes tankar och känslor kring det som sker, för att på så vis klargöra drivet i berättelsen. I de där känslosamma ögonblicken ligger berättelsens bränsle. Scen för scen benar jag ut de viktiga ögonblicken som får henne att växa. Och våga lite mer. Och lite mer.
Det är tur att Facebook finns. Annars hade jag garanterat missat att det var goda chanser till att se norrsken. Även här i Linköping som i vanliga fall ligger för långt söderöver i Sverige för att vara en stad man associerar med norrsken. Men igår stack jag ut. Och vilket skådespel sedan!
Fast det syntes mera i mobilen. I verkligheten var det inte mycket att se, haha. Mest ljusare skiftningar på himlen. Det var först när jag lät mobilkameran jobba som jag såg något. Jag har nog sett lite för många storslagna bilder från min syster i Östersund. Där kan man snacka norrsken, vid några tillfällen på håll tagna i stan. Plus att jag har sett några vid stugan i Norge.
Otroligt roligt projekt på gång nu hos Storify publishing! Tillsammans ordnar vi en julkalender där 24 författare skriver varsin julsaga för 6-9 år. Varje julsaga (1500 ord) har ett tema där en av 24 tomtenissar letar efter jultomtens försvunna glasögon. Julkalendern publiceras i början av november 2023, så vi ger våra läsare möjlighet att införskaffa boken innan första december.
Låter det här intressant? Mer information får du vid ett informationsmöte i TEAMS måndagen den 13 februari klockan 19. Skriv din mailadress i kommentarerna eller skicka den till mig för inbjudan till informationsmötet.
Där kommer vi besvara alla frågor om antologin.
Hoppas vi ses!
Fyller år idag minsann. Inleder därmed det sista året som 40-någonting och jag fick behärska mig för att inte öppna posten som kom igår. Men nyfiken kan man vara ändå! Höll till och med upp brevet jag fått från min syster och försökte se vad som fanns innanför. Men det var helt omöjligt att se. Så det fick vänta till nästa dag. Fick även ett stort tjockt kuvert från min nära vän Anna. Det lät jag också bli att öppna. Men oj, vad nyfiken jag var! Vred och vände och försökte lista ut vad som var i. Även det var förstås omöjligt att gissa. Så idag blev det glädje att öppna grattishälsningarna. En glad grattishälsning från min lillasyster samt en kalender från Anna, där hon tagit alla foton själv. Och vilka fantastiska bilder sedan!
Siktar på att fortsätta vara så härligt glad och förväntansfull resten av livet, särskilt inför brev och paket som ska öppnas en viss dag. Det är något särskilt med att få post. E-post och chatmeddelanden i all ära, men riktig post - det smäller högre.
Ring klocka ring, ring in den nya tiden.
Vår pappa är död, ur led är den gamla tiden.
Ring klocka ring, sprid din klang över hela jorden.
Vår älskade pappa har nu sagt de sista orden.
Vad var det för ord, var det stort eller smått?
Det är ingen som vet, det var om livets lott.
Nu har pappa fått frid,
Liksom var sak har sin tid.
Så låt oss sälla oss i en sång
över livets gång.
Och önska pappa allt gott
På hans färd mot himlens slott.
Vad som finns där kan vi endast spekulera,
Vila i frid, nu börjar nästa era.
Så ring klocka ring,
Ring in den nya tiden.
Och låt oss ta farväl
Av pappas fina själ.
Sista dagen i augusti och jag filar på en novell. Lange förlag har en novelltävling med deadline imorgon, så jag försöker få till en bra knorr. Det är en text jag skrev våren -96. Jag skrev den i ett infall av plötslig inspiration, tror jag hade varit på något uteställe och väl hemkommen kom den här texten. Den handlar om en tonåring (typ 17 kanske?) som står på en trottoarkant och trånar. Trånar efter tjejen som ligger på verandan och sover. Mer får ni förhoppningsvis läsa i novellsamlingen som kommer ut i December. Den texten håller jag på att bearbeta nu. Det är fint att säga hej till mitt dåvarande jag. Tänk att jag många år senare skulle skicka in just den texten till en novelltävling. Tur jag inte visste då vad jag skulle göra med den. Tror jag hade fått väldigt kritiska tankar om texten. För det är ju så det är med att skriva: så väldigt viktigt att låta orden bara flöda ut ur pennan. Texten är för övrigt ett tidsdokument, för den utspelar sig före mobiltelefonernas tid. Mycket befriande att inte ha någon mobiltelefon med i berättelsen. För de där små datorerna som vi ringer på, de styr våra liv mer än vi vill erkänna.
