Hej då mars

Sista mars och vi har idag ställt om till sommartid. Jag gäspar käkarna ur led trots att klockan egentligen bara är 21:00. Har nog snarare med dansen tidigare idag och efterföljande bastu att göra. Men nog påverkas jag av tidsomställningen. 

På vägen hem från dansen.

Vad fort mars har gått. Jag har varit väldigt tyst här på bloggen eftersom jag skriver på det som jag kallar för draksagan. Har kommit en bit på vägen nu - har avverkat en vecka i Claras värld. Det motsvarar ungefär tio kapitel i mitt manus. Hur många kapitel boken blir på vet jag inte riktigt. Kanske 25? Jag vet i alla fall hur den ska sluta men det är allt. Jag tänker att det visar sig hur många kapitel berättelsen landar på. Vad spelar det för roll? Huvudsaken är att jag skriver vidare.

Speak up!

Roarr! You kings of humanity!

Roarr! You queens of divine love!

Roarr as if you have never roarred before.

Speak up!

Come forward!

Show the world who you truly are. 

The time has come to speak up.

The time has come to show the heart of yours.

Come forward, you lightworkers of the rainbow. 

Because the time has come. 

Come forward and let the world se your hearts.

Just shine, shine with all your mighty hearts.

 

Insikter

Jag tänker så bra när jag går en promenad i skogen. Särskilt i mitt eget sällskap. Frågor om manus eller något jag har drömt finner jag svar på under mina vandringar. Det är som meditation i rörelse.

Bridge by Emma har sagt att naturen är bästa medicinen och jag kan bara hålla med. De dagar jag har stressat mycket riktigt känner jag hur axlarna sjunker ner och hur andningen landar i diafragman. 

 

Eken med grenar i guld.

 Idag fick jag tankar om att vara i hjärtat mer när jag skriver. Att det blir mera njutbart då. Vilket ju är det jag vill. Jag vill njuta av resan att bygga på draksagan. Jag har ingen som helst glädje av att pressa på som en idiot bara för att....ja varför? Det var en bra fråga!

God Jul och Gott Nytt År!

Idag firar jag. Det är vintersolståndet, ikväll klockan 23:23 är det som mörkast. Sen vänder det!

Längtar efter mera sol.

Ska bli spännande att se vad 2019 för med sig, det är ett världsår tre nämligen. På Friskis och Svettis här i Linköping blir det mycket dans på schemat, det ser jag fram emot. Vi får två dansledare till utöver de fyra som finns sen tidigare. Siffran tre vibrerar av dans, skratt, kreativitet och skaparglädje - så det passar ju bra med fler danspass!

Men nu väntar julhelgen. Ska ladda batterierna och skriva en rad eller två på draksagan. Helt enkelt för att det är så roligt!

 

Ha en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Mjuka november

Mjuka november är här. En månad att ta det lite lugnare. Inspireras av naturen - träden går till vila, likaså djuren. Allt går ner i varv. Träden släpper löven och växterna går till vila. Jag riktigt känner hur hela naturen går ner i ett lugn under vinterhalvåret. 

Förutom människan, men hon räknas inte till naturen. Människan fortsätter att springa som en besatt i jakt på nästa möte, nästa pryl, nästa bil osv. Mycket märkligt beteende egentligen. Jag tänker på det ibland när jag går i skogen. Ser på de gamla ekarna som har stått där i flera hundra år. Undrar hur de ser på oss som springer omkring som skållade troll och knappt lägger märke till ekarna runtom oss. Knappt lägger märke till vilken årstid det är ens en gång. De dömer säkert inte. Men jag tror de skakar på sina huvuden och undrar hur många av oss som faktiskt uppskattar vår tid på jorden. Som förstår att ta vara på den tid vi har här. 

November är en så bra tid för detta. Att gå till vila och lyssna inåt. Att reflektera. Att meditera. Att dricka en kopp te och lyssna på musik och bara vara. Att vara mjuk mot sig själv. Och vara mjuk mot andra. 

Som en vän sa när jag beklagade mig över tröttheten. Men ta en tupplur då! Det är tillåtet att vila. Det fick mig att stanna upp och fundera på hur det kommer sig att vi är så dåliga på just det - att tillåta sig vila. Kanske är det Luther. Typ här ligger jag och latar mig, åh fy vilken latmask jag är. Inget får jag gjort. Det är konstigt att jag tänker så för vi är human beings. Inte human doings. Vi skulle nog allihop behöva införliva mer av tänket att bara vara.

Det får bli den här månadens intention:
  Det är tillåtet att vila

Bara människor

Jag var på bokmässan i lördags. Blev överväldigad av alla förlag och författare som var på plats. Tänkte att jag inte skulle våga gå fram till någon och säga hej. Men så slog det mig att de ser ju helt vanliga ut. Det är som att jag har gjort en kändisbild av de stora författarna. Som Jojo Moyes. En ouppnåelig kändisbild. Som i att dit kan jag inte nå, det där är inget för mig. Inte kan lilla jag osv. Inte kan väl jag skriva så bra som hon. Dylika tankar och ursäkter ställer jag upp istället för att våga sikta. Våga sikta riktigt riktigt högt.

 

Men när den insikten landade - de ser ju helt vanliga ut - då tänkte jag: vad är det som skiljer dem från mig? Att de fått ur sig sin historia och har ett förlag i ryggen. (Om de inte är egenutgivare förstås, men det lämnar jag utanför den här gången.)

Så det alla författare har gemensamt på mässan är att de på något vis fått sina berättelser ur sig. Och de orden har så småningom blivit en bok. Är inte det fantastiskt? Jag tycker det är helt magiskt. Så det dagliga nötandet lönar sig. Om inte dagligen så i alla fall återkommande. För det är det som gör att en bok växer fram. Det är en viktig förutsättning - att en sätter sig ner och får ner berättelsen på papper. Sen hur en går till väga - det är en annan sak - men i grunden är det samma för alla. Att avsätta tid för att få ner det du vill berätta. Få ut skiten på papper som någon stor författare sa i en intervju. Tror det var Stephen King. Med de orden går jag tillbaka till draksagan och bygger vidare.

Våga

Nåddes av beskedet att Claire Wineland är död. Hon var en sådan personlighet. Som det här filmklippet. Det är så starkt. Här kan ni läsa mer om henne. Läste hennes mammas tankar och särskilt en mening berörde mig djupt:

Oh mom, perfect people are so boring!

Den fick mig att både skratta och gråta. Och med de tankarna fortsätter jag att skriva. För jag vill berätta om Clara som gör allt hon kan för att vara perfekt medan draken Fabian gång på gång tillrättavisar henne. 

Vi är här för att lära. Våga göra misstag. Våga vara du. Livet blir så mycket roligare när vi bjuder på oss själva.  För vi lever en försvinnande kort stund här på jorden. Vill vi då på ålderdomshemmet blicka tillbaka på livet och ångra allt vi inte gjorde? Nä. Trodde väl det. Så njut av att leva. 

Namaste

Äppelskörd

Fick två kassar med äpplen av en vän. Blir så lycklig av färgerna. Och doften - åh det är verkligen höst för mig!

Gissa vad jag roar mig med denna lördagskväll? Lyssnar på poddradio och gör äppelmos. :)

En rolig skrivövning

Delar med mig av en kul övning som jag kom på häromdagen. 

Hittade den här boken igår på biblioteket. Katten lockade på mig så jag lånade hem den. Jag skriver ju om katten Gusten som känner sig mycket trängd och bortglömd när draken Fabian gör entré i Claras liv. Så för mig är omslaget Gusten som tittar upp på Clara och han tänker och känner en himla massa. 

Så till min övning. När du ska beskriva relationen mellan två karaktärer, vad för bild ser du då? Hur skulle det bokomslaget se ut? Sammanfatta relationen med en enda mening. Låt karaktärerna berätta hur de ser på sin tillvaro.