Om skrivande och en sevärd intervju

Har skrivit ut det första utkastet till kapitel två i mitt manus. Suttit och läst igenom det, gjort några ändringar här och där. På det stora hela känns det bra. Känns att det kan bli något av det här. Visst, det återstår mycket jobb. Och kapitel två kommer säkert genomgå en massa ändringar under resans gång till färdigt manus. Men ändå - just nu, här, med kapitel två i mitt knä är jag riktigt nöjd.

Och när jag nu har mitt första utkast till kapitel två tänker jag på den mycket sevärda intervjun med Alice Munro, årets Nobelpristagare i litteratur. Hon delar med sig av sina erfarenheter som författare. Jag känner igen mig i mycket. Kan inte låta bli att undra, hur det känns att bli uppringd och få veta att man fått Nobelpriset i litteratur? Undrar om man ens anar att man kan få det?


Egentligen är det ganska sjukt alltihop det här med skrivande. Det är ju "bara" ord. Ord och bokstäver vi radar upp i olika kombinationer och så kan det till och med bli en hel bok av det. En hel bok. Förundran kan jag känna inför det. Och tacksamhet. För vad vore livet utan berättelser som vi kan förmedla till varandra?