Alla dessa val

När man berättar en historia är det en hel del man måste ta ställning till. Man behöver lära känna karaktären man ska berätta om. Elizabeth George kallar det karaktärsfördjupning. 

Bestämma saker som:

Vänner, inga vänner. Hur många? Är de ytliga vänner eller nära?

Har personen syskon? Äldst, yngst, mellan?

Vad heter föräldrarna, är de skilda eller gifta?

Vilka intressen har personen?

Ålder?

En del vet man utan minsta tvekan, annat är osäkert och behöver funderas på. Grunnas över tills man har bestämt sig. Känna in vad som är rätt i just denna historia.

Den här processen ska man inte hafsa förbi, för det är grunden som berättelsen står på. Det är det här man går tillbaka till för att uppdatera sig om detaljer. Hur var det nu igen, vad var hennes åsikter om det här? Hur borde hon i så fall reagera?

Det är karaktärsfördjupningen som gör en historia trovärdig. Man vet allt om personen, den får liv och historien rullas upp av sig själv. Karaktärerna berättar sin egen historia när filmduken är uppriggad. Det är en häftig upplevelse när det händer.

Det är däremot svårt att berätta en historia om en person om man inte har gjort den tillräckligt levande i sin fantasi. Historien haltar eftersom man inte får riktigt grepp om karaktären. Det blir skört som ett korthus.

Ingen bra grund att bygga en roman på. Bilden har jag hämtat här