The calling

I’m calling upon the mothers in this infinite web.

I’m calling upon the grandmothers,

I’m calling upon the great-grandmothers in this infinite web.

I’m asking you for guidance trusting the web.

I’m asking you for guidance to trust the winds, 

whispering about ways in the infinite web.

I’m asking for your guidance and I’m asking for you comforting me 

as I am taking my steps into the path of a wild woman.

Sisters, please, support me as I’m taking my steps.

I’m asking you for comfort,

I’m asking you for guidance,

I’m asking you for teaching me as I’m taking the steps.

Please, teach me to trust my way of living.

Please, teach me to rely on every sense or hint I receive.

Please, teach me trusting the signals.

I’m calling upon the mothers and I am gracefully receiving your guidance, 

as I am taking my steps.

Thank you for holding my arms as I am stumbling.

Thank you for keeping me safe in love mood, 

as I am learning to take the steps of my wild path.

Thank you for supporting me, 

and joing me in the song of life.

One big family

We are co-creators in this giant web. 

A web of many colours, creating an infinite mosaic of all souls.

Let’s act accordingly; 

sending love, sending peace, sending respect. 

Humble me lord, aligning with the web. 

Humble me, so I can see better. 

Humble me, so I can hear better. 

Humble me, so I can listen better. 

Humble me, so I can love truly from my heart.

Trust yourself flying

To celebrate.

To mark the beginning of a new journey.

Celebrate the joy of receiving as you fly in alignment with the winds.

The winds that whisper to you.

Whisper: ”Up. Up. Up.”

”Where?” you might whisper.

Don’t worry about that.

Just…enjoy flying.

Just…enjoy receiving.

Just…simply…embrace life and savor the winds.

Do you feel it?

Do you even hear it?

The whispers of the ancients, of the mothers and grandmothers and grand grandmothers coming to support you, holding your arms and giving you a feeling of safety enough for you to let go and jump into the unknown.

I know.

It is scary as hell.

But do it anyway.

Because you’ll discover there’s nowhere else to go. Nowhere else your heart wants to go.

There is no way back. This isn’t really an option, and you know it.

So of you go, my darling - of you go into the unknown.

Trust the winds. Trust the divine love. Trust the stardust.

Trust you’ll know when you get there.

Right now everything is in a haze, and it is how it works.

Because you need to trust they journey itself by closing your eyes and let the winds and your heart lead you to whatever is waiting for you on that next milestone of your journey.

And thinking about it - you don’t really want to know what you will land in - do you?

No. I thought so.

So trust yourself.

You’ll know when you get there.

Trust yourself and enjoy flying.

Lita på kraften

 

Lita på kraften,

den är mörk som saften

Den springer ur vår jord,

blir till bröd på vårt bord

Tvivla inte, den visar dig till det som är dig kärt,

så lita på kraften, du kan leva som du nyss lärt.

Att flyga med intuitionen kan tyckas svårt,

särskilt som samhället inte uppmuntrar det hårt.

Så flyg min vän, flyg högt upp i bergen,

och lita på att du finner dina stigar om du går efter märgen.

Det kan bli läskigt som fan och det hör till,

när du trotsar allt du lärt för att göra som samhället vill.

Så stampa takten, vicka på höfterna och yla med vargen,

kasta dig ut och våga släppa taget om sargen.

My tree of life

You never know what may show in a session with My Rådmark.

This Saturday we had a session in Munay Ki. During the session I saw a tree, an old oak in my third eye. I reacted by twitching at first sight, because in the cortex of the oak was barbed wire. A voice kept telling me, very softly ”It is okey.” Over and over again. I came thinking of a friend that talks about that on Instagram. That it is okey to have scars. After a while, softly accepting the wire, I realized that is how life is. We all have our scars. We are here to learn, we are not here to be perfect - walking around and making no mistakes etc. Because if we don’t try and make mistakes we don’t grow. And how boring wouldn’t that be? 

 

After the session I decided to paint the oak. This is how it turned out on paper. A dance between me and my tree of life. I keep it on my altar as a reminder of that it is okey.

Förundran

Det är de sista skälvande timmarna av 2021 och jag funderar på vad jag vill ta med mig under mitt kreativa år. Jag upptäckte det roliga med silky twisters. De kommer jag definitivt fortsätta med. Jag fick en skrivkompis som har betytt väldigt mycket för mig och mitt skapande i största allmänhet. Jag fick mera kontakt med en skrivkompis som har betytt mycket för mig och skrivandet. Jag fick mer fokus på skrivandet, det var välkommet. En sorts mindfulness jag längtat efter. Och jag slutade hänga på sociala medier vilket har varit en stor energitjuv för mig. Jag kan rabbla vidare, men det får räcka så. Framförallt har jag utvecklat förundran, och det tar jag med mig under 2022. Många planer finns det för Simons äventyr under kommande år, och det ser jag fram emot. Men en sak i taget. Nu säger jag hej då till 2021 och ser fram emot det nya året. Ska bli spännande att se hur många saker jag har att förundras över under kommande år.

Som den här svanen. Flera gånger i veckan går jag en promenad längs Stångån, men någon svan har jag aldrig sett. Tills i onsdags, då dök den upp. 

Jag stannade och fotade och genast kom änderna sättandes i förhoppningen att de skulle matas. Där blev de besvikna.

Önskar er ett Gott Slut och Ett Gott Nytt År!

Urmodern

En kvinna står vid ett tennfat och sköljer ansiktet. Längs hela kanten ringlar runskrift, den omger fatet som en skyddande orm med besvärjelser och böner om ett liv i kärlek och harmoni. I sinnesfrid och ödmjukhet. I underkanten till fatet hänger mängder av små vattendroppar, som i ett osynligt spindelnät hänger de där. Livets väv. Alla dessa vattendroppar är alla själar, de utgör alla den väv som bygger framtiden för kommande generationer samt släktleden från det förflutna. Alla hänger vi samman, alla utgör vi den livsväv som för mänskligheten vidare. 

I fatet ligger en solros i blodapelsinens färger. Den vill påminna om livskraften. Urkraften. Den vill mana oss till besinning och att återfå kontakten med urmodern. Hon manar till rannsakan, hon manar till besinning. Men mest av allt manar hon till ett liv i kärlek och ödmjukhet.

 

Det är en farlig tid att ha den kunskapen som runskriften berättar om, att ha den kontakten med moder jord. Men det är en livsviktig ceremoni som ska göras. Tvätta ansiktet i det fatet. Helga urmodern och urkraften. De liv hon skänker oss med sina grödor och gåvor. ❤️🙏❤️🌻

 

Vi har urvattnat kraften i många, många år. Män har ordnat det så, allt för att kontrollera oss. Allt för att få mera makt och pengar. Med sockersöta dockor och överhuvudtaget vagga in oss i föreställningen om att kvinnor är svagare. Allt för att behålla makten. Men vi är smartare. Vi vet att det kommer en tid när det feminina återtar sin plats. När vi slutar att låta oss tystas och kväsas. Ett steg i taget kommer urmodern att ta tillbaka det hon förlorat. Vi behöver henne. Hon behöver inte oss, men så länge vi är kvar som art kommer hon kalla till samarbete. Till en samverkan och synergi.

 

Hide and seek

The fox came to me, asking me to play. It's hidden in the grass, I can see his ears amongst the flowers and grass. 

"Peekaboo", it says when I reach the fox. It jumps up and find a new spot for me to find him. 

I laugh at him.

"Play with me, play hide and seek", it says and hide in the grass so I only can see the ears. 

It's evening with the golden sun rays spreading in the valley. The fox wants me to join him for joyful seeking and I smile, giggling and feeling love. Love for the beautiful creature that has come to me so I will play instead of struggling with the words.

"Peekaboo", it says again. 

I recognize that sound. An imaginary bird I created some while ago made the same sound. He's name was Kraxe and he helped me, as the fox is doing. 

"Peekaboo" it says, this time more distinctly. 

Is it irritated? Alright, I get the message. Stop thinking and get into the play mode.

Ett livstecken

Är det redan augusti? Både juni och juli har passerat och jag har varit helt tyst här. Vad har jag sysslat med då? Jag har bland annat läst på om dramaturgi sedan sist, så nu kan jag inte se en film eller TV-serie utan att notera vändpunkter och andra viktiga ingredienser i en berättelse. En del hävdar att det där kan man eftersom samtliga Hollywood filmer kör samma koncept. Jag hävdar det motsatta. Antar det är för att jag blir så engagerad i filmen att jag inte känner igen tankesättet. Jag har liksom inte tid eller lust att fundera på dramaturgi för det är ju så spännande. Min inlevelseförmåga har det aldrig varit fel på, hehe. Lite väl bra har den varit, så pass att jag inte kan se thriller eller andra läskiga filmer utan att min hjärna får spel. Inga thrillerfilmer för min del tack. Här är det feelgood och drama som gäller.