När det lider mot jul

Nu är det snart jul. Många träffar familj och släkt. Vill bara påminna om hur viktigt det är att SE varandra. Se varandra för dem vi är, med de förutsättningar vi har för dagen och utgå ifrån det. Ta varandra för de vi är. Det är så lätt att bli besviken. Äntligen ses vi, förväntningarna skruvas upp till max och allt ska vara perfekt. Tror vi.

Det är som bäddat för dunderstor besvikelse. Kom då ihåg att ingen är perfekt. Vi är alla här för att lära. Allt är perfektion men ingen är perfekt. Stor skillnad.

Vad är bästa botemedlet för besvikelse?

Ödmjukhet o Tacksamhet för det vi har.  ♥

Kram på er!

Vintersolståndet och Nyckeln

Till slut har vi kommit till dagen då det vänder. Vintersolståndet har nog aldrig varit så efterlängtat av mig som i år. Kanske har det med den totala avsaknaden av snö att göra...kanske... 

December månads ängel

Imorgon skiljer det bara någon minut till det solen går ner. Om ens det. Knappast märkbart, men i det långa loppet - ungefär lagom till början av februari - brukar det märkas tydligt. För min del genom att reflexerna inte behövs längre på morgonen eftersom solen har gått upp. Längtar dit. :)

Men nu är det årets kortaste dag. Ska iväg till goda vänner och ha minijul. Sen skyndar jag mig hem till soffan för att läsa Nyckeln. Har ca 800 sidor härlig läsning framför mig. Hurra, julhelgen är därmed räddad!

Ha en fin lördag!

Minns du hur det kändes att leka?

Jag är glad att jag har yngre syskon. Jag älskade att leka och bygga hela fantasivärldar långt efter att jag egentligen ansågs för gammal för sådant. Jag minns den känslan av att gå så fullständigt upp i en påhittad värld. Man var i den där fantasibubblan och lekte av hjärtans lust. Allt var möjligt. Allt kunde hända i den bubblan.

Jag minns särskilt en gång som jag hade läst Jimmy Knapp och Lukas lokföraren av Michael Ende. Jag blev inspirerad att bygga ett eget lok av snö, så min bror och jag satte igång. En frisbee fick vara fronten, tennisbollar ögon, spadar sidospeglar osv. Det var inte helt lätt eftersom mycket snö hade töat. Men det gick. Hur gammal var jag? För gammal enligt normen, men det brydde jag mig inte om. Jag lekte av hjärtans lust ändå. 

Konsten att lyssna

Priscilla Cogan pratar i sin roman Winonas väv om att lyssna. Hur viktigt det är att lyssna inåt. I skrivandet handlar det mycket om det. Ju mer jag lyssnar på mina karaktärer desto mer vet jag om dem. Desto lättare är det att berätta deras historia. Filmen spelas upp av sig själv. Allt jag behöver göra att få ner den på papper, vilket kan gå väldigt snabbt ibland. Handen hinner inte med i det snabba tempot. Då är det bra att ta hjälp av diktafonen och berätta det jag ser på min inre filmduk.

En del karaktärer ger sig tillkänna direkt. Det vet precis vad de vill, vad de gillar och inte gillar. Andra karaktärer är betydligt mer svårflirtade. Gömmer sig bakom andra. Vill inte ge sig till känna. Dem får man lyssna desto mer på. Ha tålamod till och vänta in. Till sist ger även de sig till känna.

En dramatisk lucia

Det blev luciatåg även på mitt jobb idag. De verkar dock ha kört lite väl hårt, två stjärngossar svimmade under sången. Inte samtidigt, men ganska tätt efter varandra. Man kunde ju tycka att resten skulle sluta sjunga, men icke. The show must go on.... Klassföreståndaren skyndade i alla fall fram till de avsvimmade stjärngossarna och hjälpte dem in bakom kulisserna. Några i kören blev om möjligt ännu blekare om nosen men inga fler svimmade. De såg rätt lättade ut när de sjungit färdigt och fick gå därifrån. Förstår det mycket väl, kan inte vara kul när ens klasskompisar svimmar mitt i föreställningen.

Ingen lav här inte :)

Önskar er alla en fin Lucia!

Om skrivande och en sevärd intervju

Har skrivit ut det första utkastet till kapitel två i mitt manus. Suttit och läst igenom det, gjort några ändringar här och där. På det stora hela känns det bra. Känns att det kan bli något av det här. Visst, det återstår mycket jobb. Och kapitel två kommer säkert genomgå en massa ändringar under resans gång till färdigt manus. Men ändå - just nu, här, med kapitel två i mitt knä är jag riktigt nöjd.

Och när jag nu har mitt första utkast till kapitel två tänker jag på den mycket sevärda intervjun med Alice Munro, årets Nobelpristagare i litteratur. Hon delar med sig av sina erfarenheter som författare. Jag känner igen mig i mycket. Kan inte låta bli att undra, hur det känns att bli uppringd och få veta att man fått Nobelpriset i litteratur? Undrar om man ens anar att man kan få det?


Egentligen är det ganska sjukt alltihop det här med skrivande. Det är ju "bara" ord. Ord och bokstäver vi radar upp i olika kombinationer och så kan det till och med bli en hel bok av det. En hel bok. Förundran kan jag känna inför det. Och tacksamhet. För vad vore livet utan berättelser som vi kan förmedla till varandra?

Ok, jag erkänner...

... att jag gick längst in i vår garderob och kände på väggen. Hoppades och önskade innerligt att väggen skulle leda till Narnia eller någon annan magisk plats. Men icke. Spånskivan satt kvar, hur mycket jag än önskade att den skulle ge vika. 

Jag var åtta år och besvikelsen var stor. Jag ville ju också ha en magisk värld att kliva in i.

I Narnias värld

Äntligen kom snön. Visst blir det svårare att cykla då, men ändå - jag föredrar ljuset som snön för med sig. Ikväll ska jag titta på Narnia-filmerna för säkert miljonte gången. Får liksom aldrig nog av dem. Så mitt fredagsmys blir glögg, lussekatter och pepparkakor djupt försjunken i Narnias värld. Den här låten, Can't take it in, är så fin!

Ha en trevlig fredagskväll!

Go' första advent!

Har bakat lussekatter och proppat i mig tre som precis svalnat efter ugnen. Hembakta lussekatter smakar så mycket bättre än dem man köper i handeln. Egentligen hade jag inte ork, men jag satte igång ändå. Längtan efter smaken och doften av nybakt saffransbröd tog överhanden. :)