Ödmjukhet

Att ta emot sköterskans besked på mobilen - visserligen med en osande svordom - men ändå ta emot det.

Att darrande gå på röntgen och vänta på besked från den. Hua, de två veckorna av väntan är de värsta jag haft. Rädslan. Ångesten. Panikångesten. Tänk om? Men det borde jag väl känna? Eller? Borde väl må skit då? Tänk om det är för sent?

Att lyssna på kirurgen och hennes förslag. Verkligen, verkligen lyssna.

Att lita på att de har mitt bästa för deras ögon. De tänker inte karva i mig för nöjes skull. De har inte karvat i mig för att det är kul. Eller jo, kirurgen älskar så klart sitt jobb och hon gör det med stor skicklighet, men hon gör det också för att det är nödvändigt.

Att vara ödmjuk inför den jag var då och den jag är nu. Vad vet jag om morgondagen? Kan bara följa min intuition och leva därefter.

Det är så lätt att döma med facit i handen, så lätt att önska saker ogjorda. Men jag visste inte då och det fanns inte i min planering att den skulle komma tillbaka. Klart jag inte planerade för det. Så jäkla roligt är det inte att gå igenom allt igen. Men nu vet jag på ett ungefär vad som väntar. Och det i sig är en trygghet.

Ja, och för er som undrar ... jag har fått ett återfall. Cancern är åter. Eller var. I torsdags togs den bort. Förhoppningsvis för gott.

Tack gode gud att det inte sitter i varken bröstkorg eller buk. Den satt bara i lymfkörteln och den är borta nu. Imorgon tas dränaget bort. Det ser jag fram emot!

Det här är sista ronden. Då gör jag knockout. Det räcker nu. En gång till och sen får det fan vara nog. Så det så!