Att flödesskriva

Flödesskriva är att bara pladdra på. Tänk att du ska skriva om helgerna i berättelsen. Då sätter du bara igång. Skriv ner allt som kommer i din väg. Det är som att jag öppnar upp för berättelsen genom att bara sätta fingrarna mot tangentbordet och låta det komma som ska komma. Här gäller det att inte ha några tankar om vad som ska hända och i vilken ordning. Utan bara skriv! Jag kallar det här för att berätta bakgrunden för mig själv. På så vis får jag klart för mig varför de gör som de gör. Mitt i berättandet kan en bihandling dyka upp – då blir det nytt stycke. Då berättar jag om den tråden. Sen fortsätter jag att berätta om den röda tråden. På det här viset kommer berättelsen ur mig. 

Det är som att komma in i ett flöde. Och tricket är att inte tänka. Bara berätta. Låta det komma som ska komma. Det här är en text för dig själv, för att du ska förstå bakgrunden. Du tar reda på vart berättelsen tar vägen. En tanke får du vänja dig vid. Inget av det här kommer kanske aldrig att användas. En del kan tycka att det är slöseri med tid – så tänkte jag i början – men jag tror snarare man vinner tid på att flödesskriva. För du skriver in dig till berättelsens kärna på det här viset. Det är som att du närmar dig guldådern genom att pröva de olika förgreningarna. Visst är det frestande att ifrågasätta. Vad är det för mening med det här, det är ju bara rappakalja. Visst är det så. Det kan kännas så. Men det som känns som rappakalja ena dagen kan nästa dag visa sig vara helt okej text. Och även om det är bara rappakalja så har du hållit igång skrivarmuskeln. Eller berättarmuskeln som jag föredrar att kalla det. Det är det viktigaste. Att du gympat med berättarmuskeln. 

Till en början var jag mycket skeptisk till att flödesskriva. Jag förstod inte alls grejen med det. Om jag har klart för mig vad det ska handla om är det väl bara att sätta sig ner. Jo visst. Men då glömmer du bort din inre kritiker. Om du fungerar som jag kommer din inre kritiker göra så att varje ord och mening och stycke blir en kamp att få ur sig. Och det du får ur dig kommer du kritisera hårt. Det blir ingen rolig resa att skriva. För att komma förbi min inre kritiker började jag istället flödesskriva. Det var i samband med att jag skrev novellen i våras som jag testade. Jag inspirerades också mycket av Julia Camerons morgonsidor. Det är lite samma tanke där, det man får göra med morgonsidorna är att bara prata på. Om allt möjligt. Den grundtanken använder jag mig av i flödesskrivandet. Prata bara på om det du vill berätta. Låt orden komma ut. Låt det komma upprepningar. Känns det som att du tuggar om? Låt det vara! Redigera bort det kan du göra sen. 

Det här är vad jag kallar att lära känna sig själv som skribent. För det finns inte ett sätt att skriva en bok. Och det finns inte ett sätt att berätta en historia. Det enda råd jag kan ge är att testa dig fram. Lyssna på dig själv. När på dygnet skriver du som bäst? Hur lång tid behöver du? Du kanske är som jag – en kvart om dagen vid tangentbordet räcker. Det kan låta som väldigt kort tid men det är femton mycket koncentrerade minuter. Resterande tid tänker jag en himla massa på karaktärerna. Underskatta inte det tankearbetet, för det matar fram nya idéer och vinklar. När du sen sätter dig vid tangentbordet har den där idén mognat och rinner ut på pappret.   

 

En mycket älskad handbok om skrivande.

Det här med att skriva en bok - Elizabeth Gilbert skriver om det i Stor magi. Du är verkets barn. Varje projekt får en att mogna på sitt eget sätt. Vi blir de vi blir pga det vi har skapat och hur det har omskapat oss. Vi färdas med berättelsen och växer i själen allt eftersom vi tar oss förbi de hinder som dyker upp. Och det är den resan som jag kallar att färdas med behållning. Att se det som att jag växer med berättelsen. Vad har den att lära mig? Vad har jag att utveckla i mitt skrivande när jag tar emot berättelsen? Att ta emot i ödmjukhet. Att skriva i ödmjukhet. Att färdas med berättelsen. Det förutsätter tillit och mod. Modet att släppa taget om mina förutfattade meningar om vart berättelsen ska ta vägen. Modet att utforska och låta sig överraskas. Modet att låta karaktärerna och berättelsen ta över. Allt jag behöver göra är att ta emot. 

 

 

Vem är jag att tro jag vet allt om berättelsen? Det är därför flödesskrivandet är så bra. Den öppnar upp för alla kringelikrokar du kan tänkas behöva för det som så småningom ska bli en berättelse. Som sagt. De kringelikrokarna behöver inte nödvändigtvis komma med i boken. Det är inte det som är grejen. Det som är grejen är att du bekantar dig med berättelsens olika delar och så småningom kanske de leder till en bok. Kanske.