I våras när jag lärde mig skriva noveller blev jag med skrivkompis. Det började med att vi bollade tankar om våra noveller och gav respons till varandra. Sedan har det bara fortsatt. Om jag bara får ge någon ett enda råd i skrivandet så är svaret givet. Skaffa en skrivkompis. Jag och Anette, vi är som parhästar ihop. Vi pratar allt i skrivandet. Om tvivel, om rädslor, om framsteg, om drömmar, om saker vi har läst som vi vill prata om. Om handböcker vi läser, om romaner vi läser. Och om skrivandets vedermödor. Det är så gott att kunna gnälla av sig till någon som vet precis hur det känns. Och sedan kunna dela lättnaden och glädjen när det lossnar.
De flesta säger att skriva regelbundet, det är det bästa tipset. Men jag håller inte med. För om du hittar en skrivkompis som peppar dig och uppmuntrar dig och är lite allmänt jobbig när du har en svacka – då kommer det av sig själv att skriva regelbundet. Särskilt när ni börjar prata om att utbyta texter med varandra. Då går det inte att skjuta på det. Då är det bara att sätta sig och skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar