...kan vi inte ta med oss något. I alla fall inte i prylväg. Detta påminner jag mig om när jag står i butiken för Individuell Människohjälp. Jag står vid rea-bordet och dreglar över vackra dukar, plånböcker, servetter, halsdukar och sjalar. Försöker motstå frestelsen att köpa fler sjalar. Men egot vill annat, förhandlar: Men det är ju Fairtrade-märkta saker. Kom igen nu, unna dig något för en gångs skull.
Sen går tankarna till UR:s serie De obekväma, avsnittet med Clara Lidström (driver Underbara Claras blogg). Hon pratar bl.a. om hur samhället skulle se ut om fler vågade konsumera mindre, vågade testa och se hur lite prylar vi faktiskt klarar sig med.
Skulle vilja lägga till en sak där. Det där suget många bär på, som gör att många shoppar som rent nöje utan att egentligen behöva något... tänk om alla lärde sig att möta den känslan istället och se vad som ligger bakom. I många fall rör det sig snarare om ett behov att mätta en tomhet. Vi blir väldigt tomma inombords av att ständigt dämpa suget med ännu fler prylar. Men vågar man möta den känslan finner man friden. Det är som att leva i krig med sig själv. Ständig jakt på prylar för att släcka törsten. Det är en illusion vi lever i. Illusionen att alla dessa prylar ska ge oss frid.
Det får mig att tänka på boken Grottan i snön. Hon levde väldigt spartanskt i en grotta i 12 år. Bara det nödvändigaste i prylväg hade hon. Nu säger jag inte att alla ska bli nunnor eller munkar, men jag tror att många skulle må så mycket bättre av att stilla sig en stund varje dag och lyssna inåt. Hur mycket annorlunda skulle inte världen bli då?
Hm...står kvar vid bordet men dreglar inte lika mycket. Mitt sug efter dessa hantverk har avtagit. Men glasunderlägget och sjalen kan jag inte låta bli. De är ju trots allt Fairtrade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar