Som havet

Han var som det stora havet.

En trygg famn att vila i.

Dagarna då vi väntade på att han skulle släppa taget om jordelivet…de lärde oss om livet.

Om livet och döden och allt som sker däremellan.

För vi föds och vi dör, och det vi gör däremellan är upp till oss själva.

Och vi fortsatte leva våra liv medan vi väntade på pappa, att han skulle släppa taget.

Vi plockade med våra saker, ackompanjerade av hans snarkningar.

Åh, de där snarkningarna som drog långa djupa timmerstockar.

Vi vande oss.

Vi vande oss vid att han låg där och andades. In, ut, in, ut. 

Rätt vad det var pausade han andningen.

Vi stannade upp. Höll andan. Händer det nu? Vi räknade sekunderna och väntade med allt fokus på pappas andetag, tills han drog ett andetag igen. Och vi andades ut, för det var inte dags än.

Det var som att han ville få oss att stanna upp. Stanna upp och se livet. Stanna upp och lyssna på hans andetag. Stanna upp och se varandra, i detta nu.

Han var som havet. Han andades in, ut, in, ut i en ständig rytm.

Och vi, vi slog oss ner och blickade ut över det livet vi haft tillsammans.

Vi grät, vi mindes, vi skrattade och vi höll pappas hand medan han snarkade högljutt. In, ut, in, ut.

Livet pågick medan vi satt vid hans sida och lyssnade på hans andetag.

Livet fortsatte pågå medan pappa sakta lämnade jordelivet.

Livet pågår medan vi är upptagna med att göra just det, leva.

För vi föds och vi dör.

Och det vi väljer att göra däremellan, det är upp till var och en.

Han var som havet, och nu finns han inte mer.

Artist of the painting; Jean Rupprecht. 

Redigeringen fortskrider

Då var mars månad här och jag gläds över ljuset som kommer mer och mer. Framförallt är det underbart med solljuset som dröjer kvar vid fem-tiden. Redigeringen av Sagan om älvklockan fortskrider. Har upptäckt en himla rolig app som heter Freeform. Jag som tänker mycket i bilder får stor nytta av den. Så just nu skissar jag utvecklingskurvor för Rosa, ett arbetssätt jag har fått inspiration till från författaren Anna Ahlund. Fast jag kallar det för känslobarometrar, tycker det säger mera vad det egentligen handlar om. Det är en kartläggning över hennes tankar och känslor kring det som sker, för att på så vis klargöra drivet i berättelsen. I de där känslosamma ögonblicken ligger berättelsens bränsle. Scen för scen benar jag ut de viktiga ögonblicken som får henne att växa. Och våga lite mer. Och lite mer.

Norrsken

Det är tur att Facebook finns. Annars hade jag garanterat missat att det var goda chanser till att se norrsken. Även här i Linköping som i vanliga fall ligger för långt söderöver i Sverige för att vara en stad man associerar med norrsken. Men igår stack jag ut. Och vilket skådespel sedan!

Fast det syntes mera i mobilen. I verkligheten var det inte mycket att se, haha. Mest ljusare skiftningar på himlen. Det var först när jag lät mobilkameran jobba som jag såg något. Jag har nog sett lite för många storslagna bilder från min syster i Östersund. Där kan man snacka norrsken, vid några tillfällen på håll tagna i stan. Plus att jag har sett några vid stugan i Norge. 

Men ändå. Det var häftigt att ha tagit sig ut vid rätt tidpunkt. Det roliga var att jag skulle precis vända hemåt igen, när jag kikade upp på himlen, och då såg jag. Vilken tur att jag vände blicken uppåt, annars hade jag missat det. Jag menar, det var ju inte precis så att folk gjorde stående ovationer innan jag upptäckte norrskenet. Nej, folk står tyst och spanar. Vill man fånga norrsken får man hålla koll själv. 

Författare sökes till julkalender 2023

Otroligt roligt projekt på gång nu hos Storify publishing! Tillsammans ordnar vi en julkalender där 24 författare skriver varsin julsaga för 6-9 år. Varje julsaga (1500 ord) har ett tema där en av 24 tomtenissar letar efter jultomtens försvunna glasögon. Julkalendern publiceras i början av november 2023, så vi ger våra läsare möjlighet att införskaffa boken innan första december.

Låter det här intressant? Mer information får du vid ett informationsmöte i TEAMS måndagen den 13 februari klockan 19. Skriv din mailadress i kommentarerna eller skicka den till mig för inbjudan till informationsmötet. 

Där kommer vi besvara alla frågor om antologin. 

Hoppas vi ses!

40-någonting

Fyller år idag minsann. Inleder därmed det sista året som 40-någonting och jag fick behärska mig för att inte öppna posten som kom igår. Men nyfiken kan man vara ändå! Höll till och med upp brevet jag fått från min syster och försökte se vad som fanns innanför. Men det var helt omöjligt att se. Så det fick vänta till nästa dag. Fick även ett stort tjockt kuvert från min nära vän Anna. Det lät jag också bli att öppna. Men oj, vad nyfiken jag var! Vred och vände och försökte lista ut vad som var i. Även det var förstås omöjligt att gissa. Så idag blev det glädje att öppna grattishälsningarna. En glad grattishälsning från min lillasyster samt en kalender från Anna, där hon tagit alla foton själv. Och vilka fantastiska bilder sedan!

 

Siktar på att fortsätta vara så härligt glad och förväntansfull resten av livet, särskilt inför brev och paket som ska öppnas en viss dag. Det är något särskilt med att få post. E-post och chatmeddelanden i all ära, men riktig post - det smäller högre.

Ring, klocka ring

Ring klocka ring, ring in den nya tiden.

Vår pappa är död, ur led är den gamla tiden.

 

Ring klocka ring, sprid din klang över hela jorden.

Vår älskade pappa har nu sagt de sista orden.

 

Vad var det för ord, var det stort eller smått?

Det är ingen som vet, det var om livets lott.

 

Nu har pappa fått frid,

Liksom var sak har sin tid.

 

Så låt oss sälla oss i en sång 

över livets gång.

 

Och önska pappa allt gott

På hans färd mot himlens slott.

 

Vad som finns där kan vi endast spekulera,

Vila i frid, nu börjar nästa era.

 

Så ring klocka ring,

Ring in den nya tiden.

 

Och låt oss ta farväl

Av pappas fina själ.

 

Redigering pågår

Sista dagen i augusti och jag filar på en novell. Lange förlag har en novelltävling med deadline imorgon, så jag försöker få till en bra knorr. Det är en text jag skrev våren -96. Jag skrev den i ett infall av plötslig inspiration, tror jag hade varit på något uteställe och väl hemkommen kom den här texten. Den handlar om en tonåring (typ 17 kanske?) som står på en trottoarkant och trånar. Trånar efter tjejen som ligger på verandan och sover. Mer får ni förhoppningsvis läsa i novellsamlingen som kommer ut i December. Den texten håller jag på att bearbeta nu. Det är fint att säga hej till mitt dåvarande jag. Tänk att jag många år senare skulle skicka in just den texten till en novelltävling. Tur jag inte visste då vad jag skulle göra med den. Tror jag hade fått väldigt kritiska tankar om texten. För det är ju så det är med att skriva: så väldigt viktigt att låta orden bara flöda ut ur pennan. Texten är för övrigt ett tidsdokument, för den utspelar sig före mobiltelefonernas tid. Mycket befriande att inte ha någon mobiltelefon med i berättelsen. För de där små datorerna som vi ringer på, de styr våra liv mer än vi vill erkänna.

Enjoy the journey

 

Hope you had a lovely weekend! I’ve been tuning into the fairy bell, such a bliss. These words came to me as I was tuning in:

Acknowledge every single step, every tiny itsy bitsy step you take on this journey.

Celebrate it!

Experience it!

Discover the joy in the treasures you find along the way.

Yogastreaken i maj

Då var juni här. Jag körde en yoga streak under maj. Det var tufft till en början, men sen lossnade det. Det är väldigt effektivt att köra varje dag, för när jag hade hållt på i ungefär 14 dagar - då var det svårt att bryta. Jag ville inte bryta, för jag ville inte avbryta kedjan på 14 dagar. Så jag började prioritera att få yogan gjord istället för att skjuta upp den. Även om det ibland blev 21:30 ca. Det gjorde för övrigt inget att köra yoga så sent, var jag trött så slocknade jag gott ändå efteråt. 

Resultatet blev 28 dagar med yoga av 31 dagar i maj månad. Grymt stolt över detta resultat!

Nu siktar jag på att göra yoga hela juni. 

Tror du jag fixar det?