En hjälpande hand

En vän till mig var sjuk förra veckan i en rejäl förkylning. När vi sågs igen häromdagen såg jag att hen hade stora vita flagor i håret.

-Du har något i håret, sa jag

-Har jag?

Hen kände efter och jag insåg i samma sekund att jag just kommenterat hens mjäll. Har aldrig tidigare sett så stort mjäll, så jag trodde hen fått mjöl eller skräp i håret.

-Jag har mjäll, sa hen och såg mig helt lugnt i ögonen. 

Jag skämdes över att jag inte tänkt mig för. Men om jag har matrester i ansiktet eller dylikt så uppskattar jag om min omgivning talar om det för mig. Jag har gått med tomatsåsrester i mungiporna en hel eftermiddag tills en vänlig kurskompis frågade om jag ätit tomatsås till lunch. Sen dess kollar jag alltid i en spegel när jag ska ut. Särskilt om jag ätit tomatsås. Hur som helst, min vän började prata om allt hen tagit till för att få bukt med mjällen utan resultat. Bland annat ett svindyrt schampo som det enda det gjorde var att gräva ett djupt hål i plånboken. Jag drog mig då till minnes en metod jag läst om på Elisabeths hemsida. Hoppas den här kuren kan hjälpa. Men som med allt annat som har med kroppen att göra: måendet kommer inifrån. Om man inte ändrar sin kosthållning är kroppen snart i obalans igen och kännetecknen kommer åter. Som svår mjäll.

Ska bli så spännande att se om kokosolja och citron faktiskt hjälper. Förutsatt att min vän vågar testa. Det gräver i alla fall inget djupt hål.

Samma syreupptag

Hoppas ni haft en fin jul- och nyårshelg. Jag har varvat träning med soffhäng. I måndags hade det gått 6 månader sen jag gjorde mitt första konditionstest i studien. Det var nu dags för ett uppföljningstest för att se hur min kropp påverkats av cellgiftsbehandlingen och träningen. Jag var nervös inför värdena. Tänk om jag hade mycket sämre maximalt syreupptag? Tänk om jag fick mycket sämre resultat nu efter den tuffa cellgiftsbehandlingen? Det hade jag inte behövt oroa mig för, jag har ett syreupptag motsvarande en 20-åring även nu. Lägg till 22 år så har ni min ålder. När jag mådde som sämst under cellgiftsbehandlingen och vilopulsen var ca 10 enheter högre än min normala, då kändes mina ingångsvärden väldigt avlägsna och jag tvivlade starkt på att jag någonsin skulle ha så bra värden igen. Att ta mig uppför backarna på cykeln var tungt och jag flåsade inför minsta lilla uppförslut. Fick många gånger påminna mig om att det är tillåtet att gå med cykeln. Men nu är det ett minne blott och förhoppningsvis behöver jag aldrig mer uppleva detta igen.

Tro på dig själv ♥

Än en gång fylls jag av en stor tacksamhet för den fantastiska återhämtningsförmåga kroppen har. Bara den får bra förutsättningar.