Sommarljus och sen kommer natten

... är vacker och välskriven. Till en början blev jag smått galen på Jón Kalman Stefánssons förkärlek till kommatecken; det blir oändligt långa meningar som gav mig en andfådd känsla. Men efter ett tag hade jag vant mig och fann till min förvåning att det ju faktiskt funkar, det blir en särskild rytm i berättelsen som jag inte skulle vilja vara utan.

Sommarljus utspelar sig i en liten by på Islands västkust. Man får lära känna olika personer i den lilla byn med omnejd och det som slår mig är hur underbart olika vi alla är men ändå så lika. Berättelsen kräver en del av sin läsare; man kan inte vara småtrött och läsa den för då missar man hälften. Författaren har en lustig humor i boken som får en att överraskad skratta till för att i nästa mening dra efter andan av stundens allvar. Med Sommarljus fick Stefánsson isländska litteraturpriset 2005, vilket jag tycker han gjort sig väl förtjänt av. Kan ju också tillägga att översättaren John Swedenmark har gjort ett grymt bra jobb. Det är rätt mycket som hänger på översättaren; bland annat att de lyckas bibehålla rytmen i texten även efter att texten fått ett annat språk.

Så... summa sumarum: Om ni inte upptäckt Sommarljus än så kan jag varmt rekommendera den! :-)

Glad midsommar!

Har ägnat förmiddagen åt att översätta g-klav till cellonoter. Ville ha bl.a. nu grönskar det för cello, men kunde inte hitta noter på biblioteket, så då fick jag sätta igång att översätta. Men nu är det gjort. Nu skulle jag väl haft Horgalåten och diverse andra folkmusiklåtar eftersom det är midsommar, men det får bli en annan gång.

Glad midsommar på er alla!

En av mina favoriter

Har läst Elisabeth Nemerts senaste bok Ljusets dotter. Den här var inte lika mycket mystisk som hennes tidigare men desto mer romantisk. Om man vill ha lite historia lektion, fantastiska miljöbeskrivningar, lite mystik och en historia då huvudpersonen får kämpa en hel del men slutet blir lyckligt - då ska man läsa Nemert. Språket, rytmen i berättelsen, känslan av å vara där. Åh, hon är SÅ BRA på det!!

Nemerts böcker påminner om en väl tillagad älgragu som fått puttra på låg värme länge och väl. De böckerna tål att läsas om och om igen. Det enda jag möjligtvis kan sakna i Nemerts böcker är poesin. Sedan jag läste Boktjuven har jag längtat efter fler romaner av den sorten. Kanske ska försöka skriva en själv? ;-)