Alma-priset

...gick detta år till Kitty Crowther. Jag har inte läst någon av hennes böcker men tänker göra det. Såg i listan över tidigare pristagare att Katherine Paterson fick priset år 2006. Det tycker jag hon gjort sig välförtjänt av.

Fröken prestationsångest

Har tänkt länge nu att ska läsa boken "Skriv på!" och sen skrida till verket med nästa manus.
Har jag gjort det då?
Nä.
Har hittat på skviljoner ursäkter som....
-ska bara kolla favoritbloggarna först om de skrivit något intressant inlägg. (Oj vad många intressanta inlägg man hittar just då... ;-)
-ska bara kolla mina bloggar först om någon lämnat en kommentar eller dylikt.
-ska bara läsa ut den där boken först, den var ju så bra och den ska vara åter på biblioteket senast om en vecka, så jag måste helt enkelt läsa den först innan jag sätter igång med Skriv på!
-jag är för trött
-jag måste handla mat
-jag ska testa det nya receptet
-jag ska diska
-jag ska ringa kompisen först, det var ju så länge sedan vi hördes av.
-ska bara lyssna på det här radioprogrammet först (och nej det går absolut inte att lyssna på det efteråt på webben, det har jag inte tid med)
-ska gå en promenad

Det var en nyttig erfarenhet i somras. Jag hade laptopen med till stugan och där finns ingen internetuppkoppling. Flertalet gånger kom jag på mig själv med att försöka fly ut på internet, men det var ju helt kört. Satt och fånstirrade på den där explorerknappen som annars brukar vara min kära vän men just då inte fyllde någon som helst funktion. Jag blev tvungen å inse faktum: jag har prestationsångest. Där satt jag och kände hur den växte sig allt starkare allt eftersom minuterna tickade förbi.
Efter en lång stund, som gick åt till att brottas med egot som rabblade upp alla tänkbara anledningar till att jag inte skulle jobba med manuset just då, kom jag till slut igång med manuset. Om än väldigt motsträvigt. Men jag satt ändå.

Så det är väl bara det jag ska göra? Helt sonika sätta mig ner och bara börja läsa i boken. Sååå lätt..... ironin haglar.... Någon som känner igen sig? :)

Trevlig helg!

Sitter här och bara ler sen jag sett den här filmen.
Tack för tipset Sanna!
Ha en trevlig helg allihop!

Håll ut!

Går och nynnar på den här låten av Tomas Ledin. Den behövs som uppmuntran i väntan på att våren ska komma på riktigt.

...vår...??

Solen skiner och smälter bort mängder snö. Asfalten tittar fram här och var. Trodde aldrig jag kunde bli så glad över att se lite asfalt. Man får kryssa fram mellan vattenpölarna. Fåglarna kvittrar sig halvt fördärvade bland trädgrenarna. Dagarna blir längre och längre allt eftersom ljuset kommer mer och mer.
Är det verkligen möjligt?
Jag vågar knappt tro det är sant. Säger man det högt kanske den ångrar sig och låter vintern komma åter. Hua. Den långa vintern som fått den mest entusiastiska människa att ledsna. När till och med entusiasterna säger att "Nu räcker det med snö", då har det gått långt. Någon sa att vintern varade i tre månader. Var det inte mer? Jag hade kunnat svära på att det varade i ett halvår. Minst.
Jag trotsar vädergudarna och säger det högt ändå:
Våren är på väg.
Så. Då var det sagt. Skulle inte förvåna mig om en snöstorm kommer igen. ;-)

Mars

Solen skiner från en klarblå himmel vilket gör mig på gott humör. Vilken härlig start på mars månad! (Har redan lyckats förtränga måndagens snöoväder :-D)
Så vad innebär mars ur ett numerologiskt perspektiv? Mars är månad tre och det talet är ett kreativt tal med mycket skratt och bus. Bejaka barnet inom dig och lev ut lekfullheten.

Knep mot blålera

Ibland har jag sådana dar då allt känns som blålera och minsta grej jag ska göra är energikrävande så det förslår. Det är mycket frestande att bara ligga i sängen då. Dra täcket över huvudet och vältra sig i självömkan. I söndags var en sådan dag för mig.
Mot slutet på en sådan dag är det väldigt bra att skriva upp allt positivt man sett eller varit med om. Minsta lilla sak. Allt ska med. Räkna sen alla. Jag kom fram till att min dag inte varit så pjåkig ändå, trots att blåleran känts riktigt tung och nästintill som blåbetong emellanåt.