Jag fick en rejäl nostalgitripp under påskhelgen.
Var hos D som tänker skänka bort sin stora suddgummisamling på motsvarande 1,5 liter. Jag blev alldeles salig av minnen som sköljde över mig när jag tittade igenom samlingen. Några sudd var från min egen samling som D fått efter intensiva övertalningskampanjer. Särskilt ett sudd mindes jag. Det var en liten resväska i glittrigt rosa plast som innehöll små sudd föreställande borstar med hjärtan på. När jag höll den lilla resväskan mindes jag triumfen jag känt när jag äntligen lyckades byta till mig väskan. Den var högt åtråvärd, guldklimpen i min dåvarande samling.
Varför, frågade jag mig. Vad var det som gjorde just den här väskan mer åtråvärd än alla andra sudd?
När jag tittade ingående på sudden som är minst 25 år gamla, var det detaljrikedomen som slog mig. Jag minns detaljerna än idag. Minns hur hänförd jag var över den pyttelilla supersöta hårborsten med ett vackert hjärta på. Den var som gjord för cindy att ha i sin hand. Precis lagom storlek.
Så det är det som är tricket.
Detaljerna.
De flesta sudd hade förlorat sin glans men jag mindes hur gott en del hade luktat (de var mest åtråvärda) och hur detaljerade och fina jag tyckte en del var.
Så här är det också med böcker.
Vad är det som gör att vi minns en del böcker mer än andra?
Detaljerna. Vi har fått oförglömliga bilder av någon av karaktärerna som hänger kvar länge efteråt. Bilder som gör att vi gärna återkommer till boken, om och om igen.
Det gäller alltså att skapa oförglömliga bilder av sina karaktärer. Det är då skrivandet blir riktigt roligt, karaktärerna får liv. Och det är ju det som är grejen. Man vill tillbaka till den där dockskåpskänslan från när man var liten. Då man glömde allt och det enda som existerade var dockan och dess öden och äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar