Han var som det stora havet.
En trygg famn att vila i.
Dagarna då vi väntade på att han skulle släppa taget om jordelivet…de lärde oss om livet.
Om livet och döden och allt som sker däremellan.
För vi föds och vi dör, och det vi gör däremellan är upp till oss själva.
Och vi fortsatte leva våra liv medan vi väntade på pappa, att han skulle släppa taget.
Vi plockade med våra saker, ackompanjerade av hans snarkningar.
Åh, de där snarkningarna som drog långa djupa timmerstockar.
Vi vande oss.
Vi vande oss vid att han låg där och andades. In, ut, in, ut.
Rätt vad det var pausade han andningen.
Vi stannade upp. Höll andan. Händer det nu? Vi räknade sekunderna och väntade med allt fokus på pappas andetag, tills han drog ett andetag igen. Och vi andades ut, för det var inte dags än.
Det var som att han ville få oss att stanna upp. Stanna upp och se livet. Stanna upp och lyssna på hans andetag. Stanna upp och se varandra, i detta nu.
Han var som havet. Han andades in, ut, in, ut i en ständig rytm.
Och vi, vi slog oss ner och blickade ut över det livet vi haft tillsammans.
Vi grät, vi mindes, vi skrattade och vi höll pappas hand medan han snarkade högljutt. In, ut, in, ut.
Livet pågick medan vi satt vid hans sida och lyssnade på hans andetag.
Livet fortsatte pågå medan pappa sakta lämnade jordelivet.
Livet pågår medan vi är upptagna med att göra just det, leva.
För vi föds och vi dör.
Och det vi väljer att göra däremellan, det är upp till var och en.
Han var som havet, och nu finns han inte mer.
Artist of the painting; Jean Rupprecht.
